Ibland älskar jag mitt jobb. Ibland hatar jag det och ibland är det bara skönt att vara där. Idag har varit en sån där dag vars jag egentligen hatar jobbet men det är skönt att tvingas tänka på något annat.

Jag saknar verkligen Bumbi så mycket så att själen nästan går sönder. Igår natt när jag inte kunde sova läste jag min gamla dagbok. Från när jag var typ 14 eller så. Bara för att ni kanske ska förstå lite så tänkte jag skriva av några rader. "Jag vill verkligen inte vara här. Jag hatar det här. Jag hatar livet, önskar så att jag hade avslutat det på riktigt men jag var för svag till och med för det. Igår satt jag i badrummet, hade snott tabletter av Anders, vet inte vad det var egentligen men dom tabletterna han håller på med är farliga det vet jag. Hade en hel burk, typ 300 stycken. Jag hade alla i handen och vattenglaset på golvet. Så vände jag blicken uppåt. På handfatskanten stod nagelborsten med stora bokstäver skrivet "maddes äckliga hästfingrar". Brossan skrev dit det sen han började lukta häst. Då såg jag Bigges ögon framför mig. Min Bigge. Den vackraste av alla själar jag har sett. Jag kunde inte göra det då. För om jag tog livet av mig, vem skulle se till att han alltid fick det bästa? Vem skulle se till att han skulle få det underbaraste livet som går att frambringa för en häst som jag hade lovat honom? Jag kunde inte. Jag vill dö, men inte lämna honom. "

Då, 14 år och en väldig vilja att dö men inte lämna Bumbi.

Nu, 20 år men ingen lust att dö längre men inte heller någon lust att leva utan honom.

Egentligen är jag nog sjuk i huvudet. Det var bara en häst, men det var det enda som höll ihop mitt liv och mitt sinne att må bra.

Egentligen var det inte meningen att det skulle bli ett ledsamt inlägg idag igen, men det bara rann ur mig.

Jag skulle ju egentligen berätta om hur mysig helg jag haft i Gällivare. Med flugfiske, grillning, mercaraggande i varselkläder, kvällsjoggingturer med hundarna, fika på stan med mamma och massa sånt bara. Det här var en sån helg jag verkligen behövde nu.

Idag känns allting bättre igen. Känns som att det blir såna där svackor ibland bara. Mest när jag tänker på det. Eller när jag vaknar, drömmer en massa mardrömmar hela tiden. Ser bara framför mig hur han faller ihop och jag får panik och gråter där vid sidan av honom. Det är en bild som alltid kommer vara kvar på hornhinnan. Att se sin bästa vän, efter ens eget beslut, lägga sig ner och sluta sina ögon för gott.

Men tiden läker alla sår, det är något jag har lärt mig. Vissa saker måste man acceptera när det händer. Vissa saker kanske man inte vill acceptera men man måste. Ta det steg för steg liksom, kanske inte förtränga det heller. Känns skönt på så sätt att jag har hunnit hitta mig själv innan den här katastrofen. Jag tillåter mig själv att gråta. Det är fler människor som sett mig gråta nu än det någonsin var när till exempel Danne dog. Då stängde jag in allting, satte på locket på en kokande gryta bara. För då ansåg jag att det bara var svaga männisor som grät. Jag har insett nu att det är sånt tänkande som gör en människa svag. Såren efter Danne tog flera år att läka, men med Bumbi änns det annorlunda, allting tack vare att jag släpper ut känslorna. När man förlorar någon nära en så accepterar folk att man är ledsen, det måste jag lära mig att förstå.

Tänkte idag när jag var ute och joggade med hundarna, Bumbi är den enda som har lämnat mig som faktiskt visste hur mycket jag älskade honom. Jag sa det varje gång jag såg honom, viskade det i hans öra. Jag viskade också det hela dagen när han var sjuk. Han visste nog det, och det är en stor tröst. Att veta att man inte kunnat göra någonting annorlunda. Kanske skulle jag ha tillbringat mer tid med honom, gjort mer saker han älskade, låtit han äta allt han velat men jag gjorde så gott jag kunde för att vi båda skulle må bra. Och om det är någon som genom åren har gjort mig glad så är det han. Jag hoppas han vet det, men det tror jag han vet...

Åh, just nu känns allting förjävligt tungt.

Jag saknar Bumbi så mycket så ingen kan förstå. Har blivit beroende av att kolla hästar på internet just nu. livet känns så tomt. Jag tror inte någon annan häst kan ta Bumbis plats, men jag måste komma på något att göra. Jag får panik när det inte möjligtheten att åka till stallet och tillbringa 5 timmar där finns. Märker fysiskt också att ingenting är bra just nu. Har ätit väldigt dåligt (ingenting i andras ögon alltså.. ) i veckan så energin börjar ta slut. En promenad med hundarna och hela kroppen skakar. Jag måste komma över det här, men som sagt det var det värsta som någonsin kunde hända i mitt liv. Jag saknar bara honom så mycket. Om jag var helt säker på att hästar och människor kom till samma himmel, då hade jag varit på väg. Men jag tror inte på sånt, och tur är väl det för dem som bryr sig om mig..

Jag hade förberett mig på det värsta idag. Hade tänkt att det skulle brista något när jag såg kadaverbilen och så. Men det gick bra. Det var en riktigt bra man som kom och hämtade honom. Förklarade vad som skulle ske och var som lugn och trygg. Jag for ganska direkt innan han skulle lasta upp på bilen. Det ville jag inte se. Däremot hade jag glömt skorna på Bumbi. Eller, det tänker man ju inte ens på en sån här gång men han skulle fixa det på plats innan han lastade.

Han måste ha världens värsta jobb alltså. Åka runt och hämta döda djur. Och prata med hyseriska hästägare som ställer dumma frågor. Men mina frågor verkade han inte ha några problem med. Iofs var jag jävligt lugn. Det är mest skönt att det är bortgjort, men även jobbigt för det är ju som annorlunda med hästar än vad det är med människor. Människor har man ju en begravningsplats för sen. Iofs behöver man nog ingen begravningsplats egentligen, jag har så mycket minnen från honom så jag kommer aldrig glömma honom. Resten av livet kommer det nog inte gå en dag utan att jag tänker på honom. 

Just nu har jag bara en sån otrolig ångest. Snart kommer dom och hämtar Bumbi. Eller iofs tror jag inte det är Bumbi som ligger där men dom ska hämta kroppen i alla fall. Förut har jag aldrig trott på liv efter döden och sånt. Jag har alltid bara trott att det blir maskmat. Men nu vill jag som tro på sånt, det ger tröst. Jag hoppas han är i Nagijala eller nått sånt. Jag tror inte han springer på klöverängar som mamma sa utan jag tror mer man hittar honom i närmsta lerpöl glatt rullandes utan minsta lilla tanke på att han blir smutsig. Pratade i alla fall igår kväll med killen som hämtar honom idag. Jag behöver inte visa någon frysmärking eller så, utan det fixar dom sen. Kändes skönt faktiskt, då får jag behålla min bild av honom och inte se kroppen som legat flera dagar.

Det som känns så konstigt är att jag har mist många personer i min tillvaro, men aldrig någon som kände mig så väl som Bumbi gjorde. Det är nog därför jag är så otröstbar.Jag sa alltid om något händer Bumbi ville inte jag leva längre, men så har det ändå inte känts sista dagarna. Det känns bara så jävla tomt. Jag är van att vara 2-3 timmar i stallet varje dag, året om i vilket väder som helst. Nu vandrar jag bara fram och tillbaka i lägenheten, lägger mig på sängen och storgråter, försöker titta tv 5 minuter och sen börjar jag tänka på allt igen och försöker ringa försäkringsbolagen och allt sånt. Det blir väl lite som terapi att fixa med allting. Ska bli skönt att städa ur alla grejer och så i stallet. Men det blir nog på fredags först, då är jag ledig och kan gråta hur länge jag vill där..

I hela mitt liv har jag aldrig gråtit så mycket som sista dagarna. Det känns som att det inte finns någonting kvar. Det jag brydde mig mest om i hela världen dog i min famn. Och jag var tvungen att ta beslutet att låta honom somna in. Han var i svåra plågor och jag vet att jag gjorde rätt men ingenting har någonsin känts så orättvist. Jag har aldrig haft sån panik som när han föll efter att han fått sprutan med avlivningsvätskan. Jag vet inte hur jag ska orka, jag har förlorat den enda jag någonsin älskat med hela mitt hjärta.

Igår klockan 18.43 stannade Bumbis hjärta medans han hade huvudet i min famn. Det var utan tvekan det värsta besutet jag varit tvungen att ta.

Jag tror aldrig tårarna kommer sluta rinna. Jag saknar honom redan. Han var mitt liv, hela mitt liv. Det känns som att det inte finns något kvar.

Sov i ro gubben. 970422 - 080502.