Ett år av saknad. 

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig,

 det kommer aldrig någon som jag kommer älska lika högt.  

Hoppas du sover i ro, B..   

Länge sen jag fick tummen ur och skriva lite här. Skumt, har hänt jävulskt mycket på slutet men jag har som inte orkat skriva om det..

Vars börjar man då? 

Hade lite svårt med insperation idag så jag satte mig och började läsa gamla inlägg. Jag blir så jävulskt arg på mig själv när det gäller Freddan, det jag skrivit om honom och så. Hela vårat 5 månaders "icke-förhållande" var han ju otrogen, sårade mig ständigt och likförbannat älskade jag honom. Ibland har jag till och med själv svårt att förstå varför jag springer med hvudet rakt in i väggen flera gånger efter varann? Är jag naiv eller har jag bara så lätt att bli förblindad av kärlek? 

Kärleken då? 

Nej, jag ger mig fan inte ens ut på det ämnet. Nej, jag är singel. Nej, jag kommer ensam. Nej, jag har ingen att krama i soffan på fredag kväll. Nej, jag är singel och jag tamefan hatar det. Aa.. Kanske inte så illa. Är bättre att vara singel än med en idiot..  Vet du vad? Det är fan ganska bra att vara singel.. Fast det var ju det där med kramarna.... 

Vad mer då? 

Åh, Roger har gjort entré i mitt liv. En blond väldigt väldigt vacker pojke. 6 år gammal och med 4 ben. Oh ja, en ny häst. Det började vara på tiden tyckte jag, var ju utan häst i nästan ett helt år. Däremot har jag insett att ingen någonsin kommer ta Bumbis plats. Rätt skönt ändå, jag känner mig rätt säker på att jag alltid kommer ha honom kvar i mitt hjärta. 

Några ord om Gällivare på slutet också.. 

I helgen dog två gamla bekanta till mig. Malin och Sebastian. Bådas liv slutade på tok för tidigt på grund av drogerna. Dessa jävla droger som bara förstör. Det är skrämmande när så unga människor dör, men vill du veta något som är mer skrämmande? Det hade lika gärna kunnat vara jag. 

Det går inte längre att räkna på 10 fingrar dom som har dött i min bekantskapskrets, är det de största tecknet på att man gjorde fel val när man valde vänner? Eller är det bara som påminnelse att sköta sig? 

Vila i frid i alla fall.

Jag är helt säkert på att det inte är bra för min psykiska hälsa faktiskt.

Jag ligger bara hemma och grubblar nu för tiden.. 

Jag är jävulskt bitter över en sak. Eller egentligen två saker men båda handlar om kärleken. Men det är svårt att få ner dom känslorna i tal eller skrift. 

Däremot hatar jag att vara bitter. Jag är inte en sån person. 

Men det stör mig som fan att jag sitter ensam hemma en fredagkväll. Men alla vänner har sina respektive som dom umgås med. Vad dom som är singlar gör vet jag inte. Inte vissa av dom i alla fall, dom andra vilda är väl ute och festar. Nej, jag ska fan skärpa mig och sluta vara bitter... 

Okej, det här var ett tag sen man gjorde nu. Har iofs inte haft så mycket att skriva om på slutet, jag gör fan inget vettigt alls nu för tiden.

Söker jobb, tittat tv, äter, sover, kör skoter, datanördar och sover mer. 

Men det var inte riktigt det de här blogginlägget skulle handla om. Det skulle handla om människovärde. Jag blev lite chockad idag, jag var till Viva(studie och yrkesvägledning) och skulle kolla på lite olika utbildningar. Har ju varit sugen att plugga transportledning så jag tänkte att det kanske var dags nu. Men då frågade hon "blivit uppsagd, var jobbade du innan då?" Jag svarade bara att jag jobbat inom industrin senaste 3 åren. "oj då,ja då förstår jag att du vill plugga för att bli nått" sa hon. Fan va arg jag vart direkt. Vadå bli nått? Jag har då aldrig trivts så bra någonstans som jag har gjort via mina industrijobb. Va fan har hon att säga till om då? Okej, kanske hon har pluggat massor av år och så för att lära andra människor vad dom vill bli men hon är ju fan inge bättre människa för det. 

Men det slog mig lite, andras syn på industrin. Jag har aldrig tänkt så, jag tror jag trivts på tok för bra för att ens kunna tänka att det skulle vara skitjobb egentligen. Men det säger väl en hel del om mig också. Jag kanske inte är den smartaste, mest kvicktänka, bäst på att lära mig och jag kanske har en förkärlek till att klistra fast händerna i varandra eller strippa fast kollegor i emballageställ men jag vet nog mer om att ha bra kollegor än vad många gör. För säga vad man säga vill om industrin men har man riktiga jävla skitjobb så måste man hitta andra sätt att förgylla vardagen med.. 

Jaha, jag hade egentligen något att blogga om men jag kommer inte riktigt på vad det är..

Någonting grämer mig som fan men vad är det egentligen?

Känns lite tungt att sluta på Isring nu också, fick reda på i måndags att jag slutar den 22:a. Vad ska man göra nu då? Äsch, det ordnar sig alltid för mig. Helt sjukt irriterande men det gör ju det. Jag har kommit på en intressant sak om mig själv förresten. Oavsett om jag försöker eller inte så är jag en sån som tar plats. Alltså, inte rent fysiskt men psykiskt. Tydligen är jag en sån man märker när jag kommer in i ett rum. Det är rätt roligt att höra faktiskt för det är väl sån jag vill vara. Lämnar ingen oberörd tror jag.. ;)

Synd att jag sällan kan visa det i ett förhållande. Jag förstår inte riktigt varför alla mina förhållanden går åt helvete. Det är som något konstigt med det hela. Har många vänner och kommer alltid bra överens med alla möjliga olika människor men direkt det blir mer än så blir det bara knas jämt. Undra va det beror på då?

Äsch, nu skiter jag i mina analyser. Jag har tvättdag idag i alla fall. Tillbringade hela dagen i stallet igår i fin vädret men idag var det så jävulskt kallt så jag tänkte låta bli. Ska åka till jobbet nån timme i alla fall. Ska egentligen jobba Em från 14.30 till 24 men vi har fått gå hem med full betalning redan vid 8 tiden varje kväll.. :D

Snart är det dags för tatueringen i alla fall, så sjukt spänd inför det. Bara förkylningen släpper så ska hasse få lägga vantarna på min rygg.. :)

Idag ska jag skriva av mig om kärlek. Eller ja, förhållanden. Ur ett objektivt synfält alltså.

Är det så att ungefär 75% av alla förhållanden går ut på att människor bara är rädda att vara ensamma? Jag har tänkt på det jävulskt mycket sista tiden. Människor verkar vara så sjukt rädda för att vara själv så det finns inte. Fast jag känner igen mig, alla mina 3 seriösa förhållanden har jag avslutat (vad det beror på går vi inte ens in på).  Men varje gång har jag tvivlat och tvekat och gått tillbaka flera gånger bara för att. Egentligen vet jag inte ens varför man går tillbaka till någon man tydligen inte älskar nog mycket för att dela sitt liv med. Men det är den här skrämmande känslan att vara ensam. Man blir ju totalt ensam när man inte lever ihop med någon, känns det som. Från början, men det går ju över. Fast jag har alltid hållt det jag sagt, när det är över så är det helt över också. Är det bara jag som inte klarar av det falskspel som kärlek innebär? Det enda förhållandena i mina kompiskretsar verkar gå ut på är att i det dolda hata varandra. Varför ska man då överhuvudtaget vara tillsammans med någon? Om jag är tillsammans med någon så ska jag också vara hals över huvud förälskad. Och den förälskelsen ska sen gå över till att avguda personen och vilja leva med den, ge allt jag har för att den ska få ett bra liv. Går det att hitta kärlek som inte i hemlighet avskyr vissa delar av en?

Hela min dag har gått åt till att för mig själv ligga i ett embalageställ på jobbet, ha på rockklassiker i öronen och försöka glömma världen utanför. Lättare sagt än gjort när det plingar sms hela tiden och kollegorna är bråk/kram sugna hela tiden...

Men i övrigt har dagen gått ut på att trösta alla. Männen i mitt liv i alla fall. Och en kollega som jag inte förstår hur jag kunde få på mitt ansvar helt plötsligt.. Har kännt mig alldeless tom på slutet, orkar jag bry mig i andra människor när jag har allting som händer i min värld?

Dagligen oroar jag mig som satan för Stefans cancer, det är som ett mörkt moln på himmlen. Tidvis funderar jag på min familj, på slutet har det känns mer och mer som att jag inte tillhör familjen längre. Det händer så mycket i deras värld men jag vet ju som ingenting. Sen tänker jag ju på min älskade lilla vän, som fick hela sin värld raserad när hans storebror mitt i allt trillade av pinn men som bara sårar mig trots mina försök att trösta. Sen tänker jag på Smele som har såna problem med kärleken bara för att han är så förbannat översnäll jämt.

Men vars på listan hamnar jag själv? Den mesta av min tid går åt till att handla om andra. Jag tänker aldrig på hur jag själv mår längre, ibland stannar jag till och tänker på det men då gör det så ont så jag bestämmer mig för att lösa alla andras problem istället.

Det finns som inte längre någon Smulantid, fast så har det varit ett bra tag nu. Förut kopplade jag av i badkaret, men nu har jag inte ro nog i själen att alls ligga där. Jag brukade koppla av i stallet och rensa skallen helt där, men nu när jag är där tänker jag praktiskt eller så flyger tankarna iväg till Bumbi. Och mina älskade strandpromenader i Holmsund är bara fyllda av någon sorts panik-ångest-fet-och-äcklig-gå-mer känsla.

Jag kom på det idag, när jag pratade med Mamma. Då sa hon "du bara tröstar alla och tar hand om alla jämt, men vem tröstar lilla Smulan då?" Ja, vem tröstar egentligen Smulan, när smulan vägrar erkänna vad som händer i hennes huvud just nu?

Jag har tänkt mycket på sorgarbete och förluster senaste tiden.

Självklart har det rivit upp en del sår i mitt hjärta men dom är rätt bra läkta vid det här laget så det är inte så tungt ändå. Men jag har kommit på en sak, en rätt viktig sak som jag i min frustration har glömt. Alla reagerar olika. Ingen människas sorg är likadan. Inte ens mina egna sorger har varit likadana. Jag har ju haft flera olika sorger, alla lika tunga grejer men jag har reagerat olika varje gång. Som när Bumbi dog, då blev det bara panik. Allting var panik, jag kunde inte andas och trodde på fullt allvar jag skulle dö tidvis när jag fick mina attacker. Sen mitt i allt gick det över på några sekunder och allt blev praktiskt tänkade. Hur jag skulle lösa allt och fixa med alla saker och så. Men när allt var fixat så blev det en ordentlig sorg. Grät i flera dagar men sen var det bra. När Danne dog var det samma panik men den gick inte över. Det fanns inget att fixa och jag fick inte överaktivera mig för att glömma det. Danne är nog den sorg som fortfarande tar hårdast på mig, för jag fick aldrig tid att sörja det då. Men framför allt så fanns det ingen där som tog hand om mig, som visste hur det kändes. När lilltösen dog var det samma sak som med Danne när det egentligen borde varit som när Bumbi dog. Jag ville inte berätta åt folk, jag ville inte att någon skulle veta, ville inte att någon skulle göra någonting. Jag berättade det i pannrummet åt mamma och smällde sedan igen dörren för att göra en rivstart från gården.

Så just nu är min frustration över, min älskade vän får reagera som han vill. Jag ska finnas där tills sista tåren runnit ner för kinden. Oavsett vad som händer eller hur elak han blir så ska jag fan vara där. Han ska inte få sörja sin bror som jag sörje min Danne.