Oj oj oj. Igår var världens bästa kväll.

Jag saknar mina Ålö pojkar så att hjärtat värker. Om saker om ting bara vore annorlunda så hade jag velat vara med dom jämt.

Igår var det i alla fall fylleslag hos Mattias. Jag har superont i halsen idag, vet inte om det var för att jag stod en timme på en högtalare och sjöng ikapp med killarna till gamla hårdrockslåtar eller om jag är förkyld.

Även om vi busade igår och härjade så fanns det såna där riktiga ögonblick som jag aldrig glömmer. Som när jag förklarade åt Stefan vilken underbar människa han är, han har haft det tungt sista tiden men förtjänar det bästa i den här världen.

Men nog med sentimentaliheter. Ska ladda upp bilder på pixbox sen så får ni gå dit för att kolla på dom underbaraste människorna i den här världen.

By the way....

Your cruel device
Your blood, like ice
One look could kill
My pain, your thrill

I want to love you but I better not touch
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much
I want to taste you but your lips are venomous poison
You're poison running through my veins
You're poison, I don't want to break these chains

Your mouth, so hot
Your web, I'm caught
Your skin, so wet
Black lace on sweat

I hear you calling and it's needles and pins
I want to hurt you just to hear you screaming my name
Don't want to touch you but you're under my skin
I want to kiss you but your lips are venomous poison
You're poison running through my veins
You're poison, I don't wanna break these chains
Poison

One look could kill
My pain, your thrill
I want to love you but I better not touch
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much
I want to taste you but your lips are venomous poison
You're poison running through my veins
You're poison, I don't wanna break these chains
Poison
Poison, oh no
Runnin' deep inside my veins,
Burnin' deep inside my veins
It's poison
I don't wanna break these chains
Poison

För tredje månaden i rad gör jag nu detta.

Sov i ro, Kerstin.

Och tack för all hjälp då mitt liv har varit fruktansvärt.

Jag har ofrivilligt fått en ny hobby verkar det som. Att bråka med försäringsbolaget och vetrinären. Vetrinären skickar inte rätt papper i rätt tid och försäringsbolaget vill inte betala ut livförsäkringen. Jag hoppas verkligen aldrig att jag behöver göra om det här. Allt det här tjorvet och allt som rivs upp när man måste förklara och så driver mig bort från det jag älskar att göra. Jag älskar att vara i stallet men blir bara avskräckt från att köpa en ny häst när allt är så här. Jag hade slutat att ständigt tänka på Bumbi. Alltså, jag tänker ju på honom flera gånger per dag men inte på samma panikångestsätt. Men det har börjat komma tillbaka igen när jag måste förklara åt försäkringsbolaget att jag ville att han skulle leva. Att jag inte tog bort honom för att få några tusenlappar som kompensation för dom flera hundratusen jag lagt ner på honom genom åren. Killarna har märkt det på jobbet igår. Att något inte är som det brukar trots den lyckliga fasaden. Hur en tår som lätt döljs kommer upp i ögonvrån direkt Bumbi kommer på tal. Fast mest märker dom nog det på hur trött jag är. Att nätterna bara går åt till att drömma mardrömmar igen.

Det jag egentligen tänkte skriva om igår, utöver det som jag skrev var tvungen att behandlas några dagar innan jag kunde få fram det.

Det var en sak mamma frågade. På fredag morgon. Hon hade märkt en skillnad i mitt beetende den 1:a maj på eftermiddagen. Jag var rastlös och vandrade fram och tillbaka. Jag kommer själv inte ihåg just det. Sen gick jag ut med hunden, jag och tarrass satt på gamla brofästet och såg isblocken slussas fram via älvsfåran.  Det är ett ganska klart minne, trots allt trauma som följde. Jag tänkte på hur bra det var, allting. Att jag och Bumbi hade kommit bort, vi var inte kvar i samma gamla hjulspår. Någongång när jag var på väg tillbaka fick jag en konstig känsla i magen, slog bort det men fortsatte gå hemåt. När jag kom hem (det var nog då mamma upptäckte nått..) gick jag direkt till övervåningen och hämtade telefonen, med kläder och skor på ännu. Det var då jag såg att Malin hade ringt. Utan att ringa upp, med telefonen i handen sa jag åt mamma "jag måste ringa Malin och be dom ge så pass mycket smärtstillande så jag tar mig ner och avlivar honom". Mamma hade inte förstått någonting. Egentligen inte jag heller. Jag vill nog egentligen inte förstå heller. Men jag visste ändå, jag kände på mig att jag skulle behöva avliva honom. Andra hästmänniskor hade inte kört dom 55 milen mitt i natten ner till Umeå för att hästen bara hade kolik, som vetrinären sa. Men jag visste att jag behövde göra det. För att det var sista chansen att säga hej då.

Snacka om att jag skrämt min mamma till vanvett den sista månaden.

Okej, jag är en hemsk människa som aldrig bloggar. Eller så betyder det att jag har viktigare saker i mitt liv just nu.. :)

Helgen har varit fullsmockad av aktiviteter. Mamma kom ner på fredag morgon, vi fikade frukost hos mig och pratade igenom en massa saker man inte hunnit avhandla på en evighet. For på stan och shoppade i 6 timmar. Gjorde ett kanon fynd, köpte ett par mörkchokladbrunaktiga shorts med massor av knappar och revär och sånt. Skit snygga. Dom ska jag ha hela sommaren och visa upp mina snygga ben som är fulla av blåmärken.. Sen på kvällen blev det lugnt. Satt om mina blommor, åt god thailänsk mat och kollade bond. På lördag var det dags för seriös shopping igen. Köpte underkläder igen. Underkläder, skor och handväskor är min svaghet när det gäller shopping. Sen låg vi och solade, åt underbar mat på Kajutan och sedan for vi till gräsmyr och tittade på en häst. Fin häst men passade inte mammsingen. Och i morse for hon hem igen.

Så jag drog direkt till Stöcke vars jag visste att jag skulle hitta en äckligt bakfull Edlundsson. Har varit ute hela dagen på gården och spelat kubb och haft vattenkrig. Moget värre?

Aja, det man kan komma fram till är i alla fall att en mamma alltid är en mamma. Kändes otrorligt bra att prata med henne om det som hänt på sista tiden, både skratt och gråt liksom. Vi har fått en rätt bra relation nu sen jag flyttade. Innan var det katastrofal men nu går det rätt bra.

Däremot det som jag har haft lite problem med är den här klassiska syskonavundsjukan. Jag vet, helt sjukt omoget men ändå. Sen fick jag lite prestationsångest. Jag hade tänkt köpa nå roliga t-shirts eller nått åt brossan när han fyller år men det kan ju kännas rätt patetiskt när han får en helt sjukt vacker villa av pappsen...

Värken i hjärtat har börjat gå över. Börjar känna mig som en människa igen och göra som jag annars brukade göra.

Egentligen ville jag nog bara säga en sak innan jag ska sova.

Tack Niklas för att du finns. Tro´t eller ej, dina ord värmer.

Jag har gjort en sakgår som jag inte ångrar det minsta.

Jag ringde min mamma. Jag har väl varit lite sur och tvär på sista tiden, mest för att jag alltid blir lämnad mitt i min sorg. Men jag kan faktiskt inte kräva att hon alltid ska ställa upp. Jag är vuxen nu.

För att komma till saken så var det en mening jag sa åt henne som jag absolut inte ångrar. Både med tanke på förra veckan och lördag.

"Du kan sluta oroa dig, jag är glad igen mamma"

Okej, idag känns läget lite mer stabilt än tidigare dagar denna vecka. Blir så otroligt ledsen när jag blir så rastlös. Är bara så van fortfarande att vara i stallet flera timmar per dag så nu finns det för mycket tid för Smulan att bara tänka. Och jag är farlig när jag tänker.

Idag har jag shoppat i alla fall. Tog en träningsfri dag, har inte haft uppbehåll på nästan en vecka så det kändes som att jag hade gjort rätt för det. Köpte ett par nya dojjor. Jaaa, jag behövde det. Lika mycket som jag behöver mina övriga 63 par så det så!

Sen köpte jag nya inlines. Mest för att aktivera mig ytterligare och det är ju så fruktansvärt roligt att åka. Har bara testat dom inne i affären men ska nog hinna åka en stund imorgon kväll när vi kommer hem från luleå.

Over and out.