Livet känns så jävla bra just nu.

Igår på dagen var jag ut och promenerade vid havet, helt underbart så här på hösten. Sen tog jag ett långt och varmt bad när jag kom hem. Sjukt mycke mys, sen for jag på jobbet. Hade möte till halv 4, fikade och sen jobbade en timme, åt lunch och tog sedan ut komp för att kunna åka till karlskrället och mysa.

I morse vaknade jag av karlns klocka som ringde på tok för tidigt för min smak men fick gosa en stund innan han drog, somnade om och vaknade i rätt tid för min del. For på jobbintervju och blev erbjuden jobbet på studs. Vet inte än om jag ska tacka ja men det är en helt annan disskution. For till jobbet, käkade en hel pizza till lunch utan ångest. Jag är så jävla nöjd över mig själv för det. Som jag och samuel lyckades fastställa, jag har kommit långt i kampen tillbaka... :) Sen så blev det rätt lugnt på jobbet för att sedan avta helt kl8, satt iofs kvar och spelade poker (med full betalning) till kl10.. Sen händer det magiska, ett sms. Ett kort medelande på typ 300 bokstäver som bara gör att hela mitt inre smälter.

Jag hoppas han vet vad han gör, jag tror han vet. Jag har ju sagt det men ändå, pojkar har ju svårt att förstå sånt där. Till och med så behöll jag mitt lugn och humör trots att jag hittade en Bumbi-kopia på blocket. Lite olycklig blev jag allt, jag vet ingenting om framtiden så jag kan faktiskt inte köpa en häst. Sen kanske det är dumt att köpa den bara för att det är en Bumbi-kopia. Jag måste nog acceptera att Bumbi är bort för alltid och ingenting kommer ge mig honom tillbaka. Jag har aldrig känt mig så vilsen, rädd, ensam och liten som jag har gjort sen han försvann. Det är tur att jag är nykär så jag inte tänker så mycket på allt just nu. Allt i livet är ju kaos igen men jag låter det inte ta så mycket på krafterna, alla problem försvinner ju i hans famn. Det var nog det som var värst med att förlora Bumbi, det är enda stället någonsin jag har känt mig trygg på är hos honom. Men nu finns det en ny famn att vara trygg i, bara själen läker lite mer efter allting som varit tidigare i livet så kommer det här bli bra..

Ibland får jag såna här konstiga frågor av typ min mamma och moster som gör att jag måste tänka till.

Oftast kommer svaret senare, för när jag väl ska svara på plats vet jag ingenting..

Dom frågor jag fick idag var lite så där konstiga. I alla fall för att komma från min mamma.

Första som jag fick tänka till på var "har du någonsin älskat någon då?" Egentligen tror jag inte det. Förutom Bumbi, honom älskade jag verkligen. Men annars vet jag inte. Har alltid bara gått på magkänsla och aldrig frågat mig själv om jag verkligen älskar någon. Jag har sagt det, för ofta egentligen. Men nu ska det ändras, jag ska bara säga att jag älskar någon när jag är riktigt säker.

Men jag kan ju vara säker på att jag hittat någon nu som kan kvala in att säga det åt.. ;)

Sista tiden har det varit mycket inlägg om att själen värker, livet borde sluta och vad hjärtat egentligen vill.

Det här kommer inte bli ett sånt inlägg. Jag mår så jävla bra just nu, sista tiden har jag bara varit sjukt jävla nöjd i grund och botten. Lite missöden har väl tagit på humöret men jag har känt mig som mig själv igen..

I morse vaknade jag på fel sida, kände mig sliten, äcklig och förkyld än en gång. Sen öppnade jag ögonen och kröp nämare dig och sen försvann alla dessa tankar. Sliten, osminkad, förkyld, tovigt hår och ändå fick du mig att känna mig vackrast i världen. Jag hoppas verkligen ingenting ändrar på det, just nu vet jag ju vad mitt hjärta vill..

Alltså, egentligen borde jag vara rätt deppig. Om mindre än en månad har jag inget jobb kvar, enda erbjudandet jag fått är på ett jobb jag skyr värre än elden att ta. Och det är sånt som brukar ta på mitt humör, att inte veta vad jag ska göra av mitt liv. Men, bara att ta det med en klackspark..

Sen är det väl en grej till. Två av dom vännerna jag värderar högst på denna jord, såna jag sa att jag aldrig skulle komma bort från. Båda verkar svika just nu. En har redan gjort det, hårt och brutalt och fattar ingenting själv varför det blev som det blev. Den andra tar mest på nerverna, nästan så man håller på att gå upp i linningen och bli tokig bara.

Äsch, det finns ju så många andra. Det är ju trots allt deras förlust.. ;)

Det var inte mig det var fel på. Det är fan Gällivare det är fel på.

Direkt man kommer upp hit känner man lappsjukeångesten komma smygandes. Nej, det är bara att åka hem och inte längta till norrland mer..

Idag har jag en analys. Igen.

Hur mycket kan ett litet misstag egenligen förstöra? Tydligen början på en vänskap, en väldigt gammal och välbeprövad vänskap, ett ypperligt dejtingtillfälle och ett rykte. Iofs bryr jag mig inte i något av det så det jättemycket förutom själva dejtingtillfället.

Jag är inte desperat, snarare kinkig som satan. Men jag vill inte vara singel ändå, det är tråkigt ju. Jag har börjat känna en riktig lust att laga matlådor åt två och tillbringa söndagarna i soffan framför tvn utan minsta lilla fundering på att dagen hade kunnat användas till något vettigt..

Nå ja, jag är positivt laddad inför veckan. Jag tror den kommer bjuda på goda nyheter för min del. Jag känner på mig det bara, can't wait... :)

Åh, fjärilskrig i magen...

Jag vill inte åka hem till Gällivare i helgen, jag har vettigare saker att göra här nere i umeå.

Åh, någon som tror att det blir bättre av att hoppa runt i en ring?

Hjärtat är centrum för alla känslor va? Hur kommer det då sig att när hjärtat är trasigt, ja till och med i små partiklar, att man fortfarande kan vara ledsen?

Jag har varit på besök i Obbola idag. Flera månader sen jag var dit sist och jag förstår varför. Jag satt i bilen ungefär mitt på hållet med panikångest attacker i säkert 20 minuter och blossade innan jag ens tog mig mod att fortsätta. Det började rätt bra, stod och surrade med Ullis och Karin en bra stund innan jag gick och gjorde det jag skulle. När min bästa vän fortfarande levde tyckte jag att han och hans bror var så olika. Han var trygg men busig och brorsan var skvättig men annars rätt lugn. Men när jag väl stod där, med huvudet långt ner mot min älskades brorsas bringa så kändes det inte som någon skillnad. För några minuter var du på plats igen och tog bort alla bekymmer i världen från mitt huvud. Jag hade ju lovat mig själv att inte gråta, att inte bryta ihop. Men det gick inte. Jag förstår inte hur mycket sorg ett liv ska innehålla egentligen. Jag orkar bara inte mer, inte själv. Jag orkade allt när du fanns, jag visste att hur mycket mitt liv än körde sig i botten så kunde jag alltid komma till dig och vara trygg. Jag har ingenstans jag är trygg nu, ingen vet vad som sker i min själv. Ingen vet tankarna jag har, ingen märker när jag bara har lust att avsluta allt. Du märkte alltid det, direkt något var lite på tvären så tröstade du ju mig. Då blev det aldrig stora känslokaos för att man släppte allt lite för lite.

Men jag är riktigt tacksam ändå, hade du inte nonchalant vandrat in i mitt liv hade jag inte funnits nu. Jag hoppas att du sover i ro, att du inte ser din bästa vän när hon faller ihop utan dig.

Alltså, jag känner just nu att jag vill skriva av mig men jag vet inte riktigt om vad. Känner mig bara nere just nu. Har varit så ett antal dagar nu..

Alla mina "gamla" kollegor har idag frågat samma sak - Varför vill du så gärna jobba på plåten?. Egentligen är det en sorts täckmantel, att behöva tänka på jobbet gör att jag har mindre pyskisk kraft att analysera saker och ting. Så det tynger mig lite, att jag analyserar som fan hela tiden.

Sen tynger det mig även det här med provsvaren. Varför ska man behöva vänta flera dagar innan man vet om man är sjuk eller inte? Det är säkert inget farligt men jag blir orolig av att inte veta.

Jag har suttit och funderat idag. Undra om det var mig eller Gällivare det verkligen var fel på. Jag tror att det är jag som vuxit som människa och mognat mer för att kunna ta smällar bättre. Det var inte så på den tiden jag bodde i Gällivare. Jag var bara så skör och mådde så dåligt men berättade aldrig åt någon. Iofs så är jag nog det fortfarande, men är bättre på att dölja det.

Kanske det är så att man inte mognar och börjar kontrollera allt, det kanske bara är så att man döljer det även för sig själv..

Alltså, jag tror jag har hittat hem. På arbetet liksom, vad jag vill göra.

Kanske inte resten av livet, kanske inte ens om ett år men just nu.

Jag trivs borta på plåt/svets. Egentligen kan jag inte riktigt förklara varför heller men jag gör bara det. Delvis för att folk sällan stressar där och det är mindre småkonflikter mellan varandra i gruppen. Delvis kanske också för att jag inte behöver vara pedant, på seg 7an måste man ha rena handskar och pillra på med massa småplåtter hela tiden och det är inte riktigt min grej. Roligare att bråka medstora jävla plåtkonsoller och leva om så det bara sjunger om det. Lossnade en luftslang idag från en dragare, ingen vände sig ens om. Frågan är om någon ens hörde det. Man blir ju smått döv utan hörselskydd och svetsröken är ju inte hälsosam. Men jag tror att det är värt ändå att byta från ett jobb man egentligen inte är så missnöjd med till ett jobb vars man kan vara mer sig själv och göra saker man tycker om även om det är dålig ergonomi och taskig luft. Jag har ju bara prövotid än men jag tror mitt hjärta har bestämt sig vars det hör hemma.. :)