Nu kommer det bli ett totaldeppigt inlägg, jag är helt slut i skallen. Jag har funderat och gråtit så mycket sista tiden så det finns inte.

Men mest är jag frustrerad som fan, hur hanterar man en sorg som inte är sin egen?

Så här ligger det till, en person som står mig hemskt nära och som jag älskar helt fruktansvärt mycket sitter just nu på sjukhuset och är antagligen helt otröstlig. Han brorsa har varit hjärtsjuk länge, i lördags så fick han en hjärtinfarkt och på söndag förklarades han hjärndöd. Idag har dom slagit av maskinerna. Men vad ska jag göra? Jag känner mig så utanför på nått sätt. Jag är på nått sätt van att ta den stora smällen, jag har aldrig sett någon sörja annat än när jag själv varit riktigt ledsen. Men personen i frågas brorsa kände jag inte så jag kan inte sörja honom. Men jag hade velat lägga händerna på min vän och bara ta bort all hans smärta. Det gör så ont i mig när jag inte kan göra något, helt maktlös.

Mamma säger att jag bara ska hålla mig undan och finnas till ifall det behövs men jag vill som bara hjälpa. Jag vill vara där, jag vill kunna ta bort smärtan eller vad som helst. Så sjukt äckligt jävla frustrerande så det finns inte. Jag vet inte hur mycket jag har gråtit igår och idag, mest av frustration men ändå. Eller det kanske är det här som kallas medlidande. Jag mår dåligt för att han mår dåligt, fast så har det alltid varit. Han har så stor del av mitt hjärta så det går inte att förklara.

Är det jag som drar olycka över allt?

Min dotter dog, min aldra bästa vän, min Daniel, farmor, mormor, farfar. Och till råga på allt har en av mina bästa vänner genom alla tider cancer. Hur stor sannolikhet är det?

Varför kan inte mitt hjärta bara få vara helt för en stund? Saker händer alltid just när det börjar läka.

 Fick en "personbeskrivning" av Hagemalm igår... Stämmer skrämmande väl..

"You are a person of great enthusiasm - easily excited by many things. Unsatisfied by the ordinary, you are reaching for an epic, extraordinary life. You want the best. The best life. The best love. The best reputation.

You posses a sharp and keen intellect. Your mind is your primary weapon. Strong willed, nothing can keep you down. Your energy can break down any wall. You're an instantly passionate person - and this passion gives you an intoxicating power over others. At your worst, you are a narcissist. Full of yourself and even proud of your faults. Stubborn and opinionated, you know what you think is right. End of discussion. A bit of a misanthrope, you often see others as weak, ignorant, and inferior"

Alltså, jag har hamnat i superdeppläge just nu. Allt kändes så bra att vara tillbaka i Umeå vars jag hör hemma men idag så insåg jag att alla mina vänner har ett annat liv. Dom hemma i Gällivare är alltid bara hemma när man vill hitta på nått..

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva några rader om min bästa vän, mest för att jag satt och skröt om honom nyss. Efter allt helvete så ställer han alltid upp, finns alltid där när jag vill prata och jag behandlar han alltid som skit. Fast jag tror han älskar mig ändå, trots att jag blev kallas bitch i lördags.. Blev bara lite sentimental när han sa idag att han tyckte synd om mig som satt hemma ensam..

Och så några rader om något helt annat.

Jag hatar att en viss bekant sen tidigare tog bort min trygghet igen, alltså jag känner mig trygg trots att han är ute ur fängelset och allt men när polisen ringer på morgonen och frågar om man känner sig trygg så blir man otrygg bara för det. Åh va jag hatar honom, kan inte bara skydda mig? Jag vill inte vara ensam just nu, jag hatar ensamheten..

Första inlägget det här året. Alltså, jag har så jävla mycket att skriva om.

Börjar väl med att skriva av mig om Gällivareresan. Hade sjukt jävla roligt överlag, mycket skoterkörning, lite festande, mycket träffande av gamla kompisar på både gott och ont men sen också ett jävulskt svek av en person jag håller av sjukt mycket.. Fast överlag var det riktigt roligt, trots kärleksbekymmer i bakhuvudet.

Finns bilder från gällivare på www.vildunge.pixbox.se

Ja, jag ska skriva av mig lite om det där med kärlek också. Den här bloggen handlar mycket om det ju.. ;)

Satt och pratade med en väldigt klok vän i lördags. Så ställde denna kloka vännen en fråga. "kan det vara så att hjärtat älskar någon trots att man inte riktigt gör det längre?" Komplicerad fråga men jag tror det är sant. Kamp med hjärta mot hjärna tror jag det är. Hjärtat älskar fortfarande men hjärnan vill inte det egentligen. Eller som min kompis menade, att hjärtat älskar någon annan men egentligen vill man gå vidare. Det tar flera år för hjärtat att läka när det blivit krossat, men hur länge tar det för hjärtat att förstå att man inte längre älskar någon?

Alltså direkt jag postade inlägget blev jag fundersam vad jag håller på med. Jag ska fan inte ha tillbaka någon av dom pojkarna, pusselbitar eller ej, dom är inte värd en tjej som mig...

Åh, hemma i Gällivare igen. Fatta skönt ändå, bara koppla av och glömma allt som varit med Freddan den sista tiden. Haha, glömma Freddan totalt kanske var bättre förklaring.

Nå ja, har umgåtts först med mammsingen idag och sen med storebror. Jag har fan världens coolaste storebror, idoldyrkan ju.. :)

Igår så pratade med med ett X i alla fall, fan så jag började sakna honom. Han är pusselbiten som alltid har fattas ju, det har alltid varit så. Han har alltid förstått allting utan att jag behövt förklara hur jag känner. Jag förstår egentligen inte hur jag kan känna så starkt för honom än, det är ju länge sen nu.. Han är väl iofs de enda som dumpat mig utan att krossa mitt hjärta. Allt gick så sansat till, kanske berodde på att vi lämnade varandra och att ingen var skurken. Men nu är då funderingen hur mycket en människa kan förändras? Jag har förändrats mycket, det vet jag mycket väl. Men har han verkligen det? Vid den här tiden förra året hade vi ju nått fiffels för oss och då verkade han ju faktiskt ha ändrat sig. Men det som har varit kommer alltid att finnas. Polisen gör fortfarande razzior där, nu då i nya villan antagligen men ändå. Varför går känslor aldrig över? Varför finns det alltid så jävla mycket känslor när man inte behöver dom?

Iofs nu när jag har bloggat så insåg jag en sak, eftersom han är pusselbiten som alltid saknats hur kommer det då sig att jag dumpade Freddan för att han var knepig? Jag menar, Freddan må vara knepig och inte riktigt fullt frisk i skallen men det är ingenting i jämnförelse tror jag...

Just nu känner jag mig jävligt splittrad.

Har gått kasst på jobbet och det tog på tok för mycket energi av mig som jag egentligen inte hade.

Men sen är det hjärnspöken i mitt huvud också. Jag vet varken ut eller in på en rätt viktig fråga känns det som just nu. Och ingen har några som helst bra råd. Om jag bara visste vad jag skulle göra, eller känna så hade det varit bra. Just nu är jag nollställd, ledsen, hur jag än gör känns det som.

Undrar om jag är en sån människa som aldrig kommer känna mig nöjd och hitta frid i mitt inre? Undra om vissa människor alltid är oroliga i själen, jag tror faktiskt det. Vad som än händer och sker runt om mig så är jag aldrig lugn, eller på utsidan kanske. Men på insidan utkämpas alltid ett krig, det är för mycket känslor bara. Det finns inget mellanläge har jag lärt mig, det finns av och så finns det på. Just nu har känslorna varit på ganska länge men jag är på väg att slå av känner jag. Slå av allting runt omkring och slå av känslorna. Jag förstår inte varför det är så lätt för mig att älska allting när jag aldrig får något tillbaka? Jag kommer fan aldrig lära mig av mina misstag.

Idag kommer det bli ett rätt djupt inlägg har jag förstått redan nu. Är så där sjukt övertrött egentligen. Allt började i söndags när jag inte sov någonting men jobbade ändå förmiddagsskift på måndag och sen sov jag "normala nätter" hela veckan. Sen i torsdags skulle jag och en kompis gå på stan, jag var så sjukt övertrött så jag vet inte vad. Men när jag kom hem kunde jag likförbannat inte somna. Så jag satt vaken och kanske var bra ändå. Började småprata med Freddan på sms och sen disskuterade vi ut en hel del problem. Men mycke sömn blev det inte den natten heller.. Fan, han tar all min nattsömn. Jävla sömntjuv är vad han är..

Men det var egentligen det jag skulle komma in på för ämne. Har en kompis också som har, ja nästan liknande problem med sin fru. Hur lätt är det att ta tillbaka någon som har sårat en? Jag har svårt för det i alla fall, alla kort är egentligen inte på bordet för en del av mitt hjärta är så där otroligt trasigt och direkt jag tar fram det så blir jag bara sjukt besviken på mig själv som ens pratar med honom. Men en annan del älskar honom, en stor del. Det är som jag sa, det hade varit bättre om han inte hade hört av sig på ett tag. Då hade jag nog inte haft problem med att välja bort honom. Så hjärta mot hjärna, ständiga kampen för min del. På sätt och vis känns det ju bra att prata igen, även om vi inte hunnit träffas än sen storbråket. Jag känner mig väldigt kluven. Till hans fördel är väl att vi har haft sjukt mycket roligt ihop och väldigt mycket mys som fortfarande sitter kvar på hornhinnan. Till hans nackdel är väl att han var den som sa att han skulle laga mitt hjärta strax innan han krossade det totalt. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände, på lördagen alltså. När vi rök ihop. Jag har bestämt mig för att sluta dricka sprit ett tag nu i alla fall. Spriten förstör bara mitt liv, jag mår bättre nykter. Även om det är ensamt att sitta hemma framför datorn på en fredagkväll så väljer jag hellre det än att förstöra allting hela tiden.. Åh, jag känner mig faktiskt gammal.

Varför kan inte jag bara hitta en snäll, busig, trevlig kille som vill ha hus, barn och hela tjosan hejsan typ inom några år? Är det mig det är fel på? Ibland när jag pratar med Ellan så tror jag fan det, alla andra i min ålder glassar runt. Bor i hyreslägenheter och gör slut och tar tillbaka pojkar och sånt som andra byter underkläder. Jag vill inte det. Hela mitt liv har jag strulat, bråkat, sårat människor och allmänt levt rövare. Jag har trivs bra med det och vill aldrig ha det ogjort för det har lärt mig mycket. Men nu vill jag bara hitta hem. Mitt hem. En plats där småsmulor faktiskt får bara vara.