Idag är jag jävligt besviken på en nära vän till mig. Han beter sig inte som han brukar och absolut inte som han borde. Vet inte om det var bara alkoholen igår men jag är besviken ändå.

Men jag kan ändå inte sluta le.. Jag vet inte vad det är med mig idag. Har varit sjukt nöjd hela dagen nästan..

Nu ska jag duscha och sen kolla miami ink för insperation..

Just nu är smulan jävligt less. På erik. Igen.

Idag på jobbet höll han som vanligt på, och jag bekämpade det med en välriktad spark mot hans bak. Däremot så slog det fel och erik tog tag i benet på mig, vred till och drog det uppåt. Det resulterade i att jag for handfallen baklänges, hann inte ta emot mig och slog i skallen först och sen ryggen, armbågarna och sist handlederna..

Åh, jag blir så less. Sitter allvarligt och kollar jobb just nu. För första gången känner jag mig riktigt less på mina arbetskamrater på volvo. Alltid annars har jag ju tyckt om dom men nu känns det som att något gick över gränsen. Nej, nu ska jag inte deppa ihop. Det känns bara jobbigt just nu, det går över.

Sorry om jag nu inte har skrivit på ett tag. Det har varit en hel del annat som tagit upp min tid.

Åh, jag har svårt att förstå det här spelet som kallas kärlek. Det känns sjukt värdelöst att dumpa kille efter kille, been there done that. Vill bara hitta rätt ju. Förstår fan inte att det måste vara så svårt.  Har kanske konstiga krav..Eller inte krav men sånt man egentligen vill se hos sin framtida partner. Det är svårt bara. Nå ja, tids nog kommer någon ta mig med storm ändå..

Nu ska jag fortsätta lyssna winnerbäck skivan jag nyss hittade...

Veni, vida, visa. Jag kom, jag såg, jag shoppade. :)

Har varit hela dagen på stan idag med mamma. Helt underbart roligt faktiskt.. Har köpt två par nya skor, ett par sommarskor redan och ett par högklackade stövletter. Det behövde jag verkligen, har ju bara 60 par nu..

Sen köpte jag en vårjacka, kórt modell med knyt i midjan. Och sen en handväska, öronhängen och hårband.. Helt perfekt. Behövde verkligen alltihop.. :)

Nej, nu ska jag dricka mer rödtjut och prata strunt med mammsingen..

Åh, jag har haft så roligt på jobbet idag. Mitt liv kretsar verkligen kring jobbet har jag förresten kommit på genom att läsa min egna blogg... :)

Dagen började i alla fall med möte vars stefan ber killarna dra upp byxorna och ta av sig mössorna för att vi skulle få fin främmande. Sen bad han mig dra ner urringningen lite till för att dom var sura.

Sen så skulle sara och roger disskutera om hon kunde sluta tidigare på toan. gjorde hon ett bra jobb där så skulle hon få gå. Åh, nivån är verkligen låg på vårat jobb.

Åh, jag borde sova nu. Varför kan jag inte bara göra det? Kanske för att jag har så bra sällskap som jag inte vill lämna vaken ensam.. Mm.. kan vara det va... ? ;) Dags att vara social igen. Hejs!

Jag måste vara lycklig. Det jag känner just nu måste vara lycka. Vad annars kan det vara?

Jag är lite känslosam just nu. Jag har ju världens bästa vänner, både på jobbet och utanför. Blev sjukt rörd igår när jag kom till jobbet, fick en stor kram och han frågade om det kändes bättre nu. Självklart känns allt väl bättre när man får en kram? I alla fall så har sorgen efter farmor visat mig vad riktiga vänner är. Och det ska jag aldrig glömma...

Helgen var i alla fall trevlig. Blev massor av shopping i sundsvall och en kasinovinst på 1000 kronor med 20 kronor satsat. Betalade det mesta av resan och den trevliga kvällen på kasinot. Jag är duktigt nöjd med andra ord.

Dags att kila ner i tvättstugan igen, hejs!

Just nu är jag bara arg. Eller kanske inte arg, mest besviken. På mamma och pappa. Båda två har ringt idag, första gången efter dödsbeskedet. Ingen av dom jävlarna har alls frågat hur jag mår eller vad jag känner eller nått. Dom har surrat om väder och vind och sundsvallsresan. Jag blir så jävla less bara. Dom tror att allt blir bättre om man inte pratar om jobbiga saker. Samma sak när Daniel dog, ingen pratade alls med mig. Jo, förresten. Kuratorn på skolan pratade väl eftersom dom fick reda på det av någon. Men nu har jag ju mina vänner som stödjer mig i vått och torrt. Jag ångrar just nu att jag tog själv på mig hela sorgen när lilltösen dog. Det var det värsta som hänt mig i mitt vuxna liv. Det finns ingenting som går att förklara, man tänker bara inte. Dagarna just efter gick åt till att ligga med huvudet tryckt mot en kudde, gråta tills man inte fick luft längre och skuldbelägga sig själv. Nu är det ju ändå annorlunda. Efter att jag gråtit lite finns det alltid någon man kan ringa som ställer upp och umgås lite. Det är en trygghet. Även om man en sån här gång saknar som fan att ha en sambo. Bara att veta att någon finns nära i fall att man vill gråta mot någons axel.

Nej, nu är det dags att släppa det här.

Nu ska jag göra ett seriöst försök att inte skriva ett alltför deppigt inlägg. Blir svårt med den gångna veckan att ens se något positivt men samtidigt så går ju livet vidare.

Det blev inte att jobba idag, tänkt ju det men stefan ringde imorse och frågade om det verkligen var en bra idé. Han förstod om jag ville jobba för att tänka på annat men samtidigt tyckte han det var bättre att ta det lugnt.  Det var väl inte den största kanonidén jag har kommit på i mitt liv men det hade varit skönt att jobba bort det. Men samtidigt en dum idé då jag inte hade sovit på 24 timmar när han ringde.

Så trots allt som hänt blir det sundsvallsresa i helgen. Jag tror inte farmor skulle ha något emot det, hade hon kunnat skulle hon nog uppmuntrat mig att åka. Med tanke på hur min familj sen hanterar sorg så är det lika att inte åka upp dit utan omge sig med vänner som älskar en.

Igår, mitt under en gråtperiod, fick jag höra en sak som fick mig att tänka till. Min bästa vän (ja, det finns faktiskt en person som vet allt om mig) sa "även om du är mitt i värsta sorgearbetet så har du prestationsångest. Det är fan inte normalt att ha prestationsångest över hur ledsen man är eller inte är". Så inatt tänkte jag om lite. Jag är egentligen inte så ledsen över att farmor dog. Jag tror det kom mer som en befrielse. Hon har varit så dålig, så länge. Det var väl bara dags för henne att gå vidare. Det finns förluster i mitt liv som har gjort mer ont. Tyvärr måste jag väl säga. Jag tror att det blev bäst så här. Hon fick en fin sista jul tillsammans med alla oss och somnade in lugnt med pappa vid sin sida. Även om hon inte visste vem han var så visste hon nog ändå att han älskade henne.

Ändå känner jag mig rätt lyckligt lottad den här gången. Hade personer som betyder väldigt mycket runt mig när jag fick veta det. Det var som ingen som inte brydde sig. Fick kramar och fick vara lite ledsen. Så som det ska vara alltså. Inte så som det alltid tidigare har varit när någon dött. Att känslorna ska tryckas undan. Inte för att nu visa agg mot min egna familj, men sorgearbete är något som inte är bra där. Man måste få vara ledsen, det är bara så. Livet går vidare ändå, och den här gången utan farmor.