Jag måste bara ventilera lite innan det är dags att sova..

Det är jobbigt att vara hem just nu. Många har inte reagerat över det faktum att min lilltös dog och dessa tror just nu att jag är en lycklig småbarn förälder. Det är jävligt tungt att förklara. Egentligen vill jag inte heller förklara..

Kan man vara egotrippad i ett sorgearbete?

Vadå sötnos?

Och plötsligt känns det som om påsken är över igen..

Nå ja, har varit några fartfyllda dagar. Så som jag vill ha det. Massor av bus men även lite tid att bara vara. Ni vet, sitta på skotern och bara titta ut över bergsmassiven och fundera över livet..Typ..

Jag börjar bli less på singellivet faktiskt. I alla fall på såna här storhelger.. Vill ha någon att ligga på ett renskinn framför elden och bara mysa med.. Iofs hade jag ju både Ricky och Tarrass med mig, det är ett rätt bra substitut.. Dom tycker om att kramas i alla fall.. :D

Fast påskharen kom inte med vad jag ville. Jägern hade jag själv men inte resten.. ;)

Laddat upp nya bilder på pixboxen by the way. Och nya på väg i veckan..

Hm, det här med att blogga sent på nätterna börjar bli en dålig vana..

Är sjukt trött egentligen men är som för rastlös för att sova ändå.. Har börjat läsa en sån där sjukt bra bok som jag inte vill slita mig från heller så jag krigar som med mitt inre för att ta mig i säng. Vill som inte heller lägga mig och läsa nu för att jag är trött och tror jag missar en massa små detajer då..

Ska sova så jag kan läsa imorgon. Och ta med mig boken till stugan så jag kan läsa där i helgen.. :D

Just nu har jag en klump i magen som inte vill försvinna. Förra påsken låg jag hela tiden och var överlycklig över allt bara. Jag hade mina bästa vänner nära mig och barnet i magen. Jag längtar tillbaka dit. Inte för att jag hade dom bästa vännerna i världen eller för att jag hade ett perfekt liv, men jag visste vad jag hade. Jag känner mig rätt rotlös just nu. Men ganska lycklig ändå. Med tanke på mitt förfluta så är jag väldigt nöjd över var jag är just nu i livet. Jag kommer nog alltid sakna det där med trygghet, jag gissar att sånt som händer i ens barndom inte suddas ut så lätt. Jag har egentligen aldrig känt mig trygg. Aldrig så där till hundra procent. Men en av det har nog berott på att jag inte litat på mig själv. Men det har börjat komma nu. Jag har faktiskt börjat lita på mig själv, jag känner ju det. Jag är trygg ensam liksom. Självklart saknar man ju "någon" ändå men att i grund och botten vara trygg känns bra.

Ibland känns det rätt tungt, att ingen i hela världen förstår sig på smulan.

För att komma tillbaka till klumpen i magen saken så kan jag ju förklara åt er som är nya i smulans värld att mitt under ett påskfirande var det som jag förstod att det var ett litet barn i magen. Jag försöker hela tiden säga åt mig själv att det kanske var bäst det som skedde. Att det inte var mitt fel. Det är svårt att övertyga sig själv om det men jag försöker. Det är bara svårt när jag saknar henne så att det känns som att någon bara sliter ut hjärtat på en. Snart kommer jag kunna lämna det, jag kommer alltid minnas henne och självklart alltid sakna henne men jag kommer kunna sluta få såna där ångestladdade gråtattacker.

Om jag lockar dig med en kaka, kan inte du komma och busa med mig? ;)

Jag hatar det här. Att klockan snart är 1 på natten och jag inte ens är i närheten till att kunna somna.

Det som grämer mig just nu är ett egentligen småtjafs. En dum grej bara. Och jag vet inte egentligen om det ens är dumt ännu, egentligen tror jag inte att jag bryr mig men det var dumt gjort. Ni vet, en sån där sak som man gör och sen tänker efter om det verkligen var så jävla smart..  Varför blir saker och ting alltid så komplicerade? Varför kan inte något bara vara enkelt. Först och främst just nu hade jag velat veta om personen som är inblandad i det där tjaffset är sur på mig eller om den personen allmänt hade en dålig dag och därför var allmänt anti mot allt. Vet fan inte ens om personen i fråga har hört någonting eller så..

Åh så sjukt irriterande. Inte för att jag bryr mig egenltigen.  Jag har verkligen inte tänkt gifta mig med personen i fråga och egentligen vet jag inte ens om jag vill vara under samma tak som den personen så varför ens analysera det? Ja, så går det när smulan är på det här humöret. Det finns som egentligen ingenting att klaga på men då är det ju bara att komma på nått tydligen.

Ska bli jävulskt roligt till helgen i alla fall. Ska hem till Gällivare. Satan va jag längtar. Egentligen saknar jag inte gällivare så mycket men jag saknar det där som var i julas. Antingen stoppade Ellan om mig på kvällen eller så låg jag uppe på loftet hos pappa och sov med hundarna. Jag saknar att ha någon att säga god natt till. Det är nog därför alla dom här analyseringarna kommer på kvällarna. Det är först då jag känner mig ensam. Annars har jag inte tid att känna mig ensam, men på såna här tillfällen har jag tid med det..

Så nu har jag kommit fram till det. Svaret på frågan "men vad söker du då? "

Jag söker någon att säga god natt till innan jag somnar. Enkelt men sant.

Long time, no seen. Nå ja.. Back on track igen nu i alla fall..

Helgen har bjudigt på mycket.

Sm i skotercross, shopping, total utvilning, smulan-tid, städning, bigge-tid och massor av mys bara.

Hade iofs ett sånt där jobbigt samtal i lördags. Inte jobbigt så det var obekvämt men jobbigt i den bemärkelsen att det var något tungt att prata om. Men det kändes bättre efteråt, och det är väl bra i alla fall..

Sen kan vi ju dra en dejtinganalys över förra helgen. I ett enda ord. KATASTROF! Varför är det så svårt att bara hitta någon som det känns lite rätt med i alla fall? Jag begär inte att hela världen ska falla framför fötterna på mig men det hade ju varit trevligt med någon sorts reaktion annat än - spring!

Just nu försöker jag förtränga en känsla. En magkänsla. En sån känsla som jag inte vill ska vara rätt. Jag vill egentligen bara att det ska försvinna. Jag vill inte känna så här just nu. Jag vill inte vara här, jag vill vara någon annanstans..

Mitt liv har verkligen förändrats den sista tiden. Mycket tack vare lilltösen. Ingen trodde väl att jag brydde mig så mycket. Jag vet att jag inte visade minsta lilla, rök på axlarna och menade på att det var lika bra. Men inom mig så dog något, det går inte att beskriva. Jag kommer ihåg natten när jag insåg vad det var som hände med mig. Jag låg i stugan, mina två bästa vänner på varsin sida av mig. Men trots att jag legat vaken hela natten med händerna på magen så sa jag ingenting dagen efter. Jag bara teg. Jag var jävligt lycklig just då men kunde inte säga någonting. Först när jag varit på första ultraljudet sa jag något. Ingen visste något, ingen såg det på mig. Ingen brydde sig. Men det värsta var, efter att hon dog när man fick höra saker som "jag vet inte vad jag ska säga, men om du vill prata så finns jag här". En sån gång hjälper det inte. Jag måste gå vidare i livet, jag vet. Men jag saknar henne så. Det finns ingenting som kan ersätta henne. Jag ville verkligen att hon skulle bli en del i resten av mitt liv, men jag förlorade. Jag drog den största nitlotten.