Idag blir det bara ett kort inlägg, är lite tömd på känslor idag.

Lilltösens födelsedag idag. Grattis på 1års dagen gumman, vars du än är nu. Tänker på dig ständigt, du ska veta att du alltid har din mammas hjärta i din hand. Att sakna dig är det tyngsta som finns på denna jord.

Men alltså hallå. Vad håller jag på med egentligen?

Jag kan väl för fan inte sitta och gråta över en skitig, orakad, allmänt sluskig jävla lyckseleraggare? Nu får jag ju ge mig.

Jag har varit på väg att dumpa honom gång på gång sista tiden men hela tiden ångrat mig och släppt in han i mitt liv igen. Men nu när allting körde ihop sig totalt då mitt i allt ångrade jag mig och sitter och gråter för att han ska höra av sig. Nej nu får jag väl för fan skärpa mig. Illusionen av lycka är långt ifrån riktigt lycka, när ska jag lära mig det då?

Hemma i Gällivare över helgen med allt som hör till. Varselkläder, traktorer, mercaraggande,  überblonderade fjortisar som tjuvröker, arctic cat lekande, isande kyla och förbannat mycket snö.

Ibland längtar jag faktiskt hem. Kanske inte till vännerna, har bättre i Umeå. Men hem till den norrlänska filosofin. Här är en plats på jorden där en kvinna är vacker trots skoterställ och hundskinnsmössa.

Jag har som inget riktigt i Umeå. En hyreslägenhet, en visstidsanställning, bra vänner men inte så många och lever i ett förhållande trots att jag ser mig själv som singel. Ja, det där sista är komplicerat som fan. Stanna eller lämna är en fråga jag ställt för mycket.

Det är svårt att älska någon man inte litar alls på. Men det är också svårt att bli älskad av någon som inte vill dela sitt liv.

Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om idag men jag brukar komma på det eftersom...

Jobbet går lite bättre i alla fall, imorgon vid den här tiden har jag klarat av hela första veckan..Men pojkarna och flickorna (wow, jag har kvinnliga kollegor.. ) är trevliga så det går rätt bra. Saknar idioterna på volvo lite, dom hade som sin charm ändå...

`Åh, jag kom på värsta roliga saken just nu. Till helgen kommer Stefan ner till Umeå. Han ska bo hos Samuel men jag tror att vi ska göra ett seriöst försök att gräva ner stridsyxan. Jag tror faktiskt det kommer gå bra, jag hoppas på det. Jag saknar Stefan i mitt liv, fatta hur underbart det var på den tiden när jag satt i traktorn med honom och käkade winerbröd.. Lite skillnad, då umgick vi i stort sett dagligen. Nu har vi inte setts sen nyår och då utbyttes bara elaka blickar. Men nu är det alltså dags. Samuel kommer få agera fredsmäklare tror jag..

Jag kom på en till sak att skriva om bara så här i farten. En jätte jätte jätte söt gärning idag som räddade min dag på jobbet totalt. Ett stycke DHL klädd lyckseleraggare stod så sött utanför entren och väntade tålmodigt bara för att hinna pussas 5 minuter. Mitt hjärta smälte totalt än en gång, trots att han körde in sina iskalla händer innan för min tröja när han kramade om mig. Ibland är det så sjukt jävla underbart att höra hur saknad man är. Jag älskar det har jag kommit på, bara det att någon saknar en betyder ju att man gjort ett intryck som dom vill ha mer av egentligen.

Nu har jag ju bara skrivit om roliga saker så vi avslutar väl lite tråkigt.. I natt kom det ett bakslag i mitt sorgearbete över Bumbi. Jag har faktiskt slutat drömma mina mardrömmar om när han ligger död på backen och pappa drar bort mig för att jag inte kan andas för att jag gråter för mycket. Den drömmen har försvunnit som tur är. Det är den värsta mardrömmen jag någonsin haft i hela mitt liv, och tidigare kom den ju varje natt. Just nu drömmer jag iofs lyckliga drömmar om Bumbi men det är lika tungt ändå. Det är inge kul att ständigt vakna upp lycklig och sen bli besviken.

Vill ni höra en mening som får hjärtat att slå så många gånger fortare än vad det egentligen är meningen att det ska göra?

"just nu skulle jag bara vilja kramas och inse hur fantastisk du är"

Mer behövs inte just nu för att beskriva hur fantastiskt jag mår..

Dagen började skevt men bestämde sig för att bli bra ändå..

Skulle hämta ut nya arbetskläder innan 11 och klockan hann dra iväg till kvart i 10 innan jag var på väg mot stan. Självklart bestämde sig min lilla röda bmw för att ge upp, vika in årorna och dö. Nå ja, jag hann precis med hjälp från en räddande ängel. Hur skulle jag klara mig utan?

Sen har jag klarat av första dagen på nya jobbet. Det kändes mest frustrerande måste jag påstå, inte tungt och inte svårt men frustrerande. Alltså, hur låg arbetsmoral har vissa? Jag tror jag kommer få ställa den frågan ganska ofta i framtiden men med lite piska på dom så löser det nog sig...

Det löste sig mig Freddan igår i alla fall. Efter många diskutioner och en del tårar, från min sida (men det är ju en hemlis egentligen för jag är värsta tuffingen ju.. ;) så löste det sig i alla fall. Vi kanske aldrig kommer förstå oss på varandra men ibland måste man ju kompromissa. Jag har svårt att kompromissa egentligen, jag brukar ha en vilja av sten. Men hans sätt får mig att smälta och det kanske är bra. Fick mig väl en liten smäll på fingrarna också igår, jag kan inte kräva att han inte får göra saker som jag gör. Så för tillfället är det en lycklig och nykär smula igen. Ska vi tippa på att det håller en vecka? :P

Just nu grubblas det över flyttplaner, jättesvårt faktiskt. Inte som när jag flyttade från Gällivare till Umeå. I Umeå har jag mer att förlora än vad jag gjorde då. Men samtidigt så har jag inte så mycket i Umeå, annat än en lägenhet jag trivs i och ett jobb jag totalt avskyr. Så den stora frågan just nu är om det är värt att byta världens bästa vänner mot ett drömjobb och ett drömliv med mannen man avgudar? Har du svar på det så skriv för jag vet då inte vad jag gör snart...

Just nu sitter jag med djupa tankar i mitt sinne.Det har varit rätt intensivt i helgen, mamma och pappa har varit på besök så det har inte heller blivit mycket sömn för mig och det sätter direkt sina spår.

I alla fall funderar jag mycket just nu på uttrycket för sent. När är det egentligen för sent för något? När något redan är förlorat kanske.

Danne förlorade jag för precis 8 år sen idag, det är för sent att göra något. Bara tomhet och saknad finns kvar, det är på tok för sent att säga vad man känner.

Men när är det för sent att säga förlåt? Jag vet att det inte är för sent för F att säga förlåt idag men snart är slaget förlorat. Jag hatar att känna mig sviken och jag blir fan långsur av sånt.

Däremot så har jag lärt mig att det egentligen aldrig är för sent att be om förlåtelse. Har umgåtts hela dagen med Samuel, jag fattar inte att han förlät mig men han gjorde det. För allting som varit. Tänk att livet blev så. Det är för sent nu att ändra på saker som var då, men ibland önskar jag att jag kunde det. Det är för sent att ändra på allt dumt jag jämt gjorde men det är inte för sent att reparera skadorna.

Det kanske är så att olika saker har olika utgångsdatum på "för sent".

Är bortskämdhet ens ett ord? Aja, ni fattar säkert vad jag menar..

Idag blir det jävlar i mig en analys. En sån analys som typ några få utvalda människor faktiskt orkar ta sig igenom, jag vet vilka dom är också. Nyfikna jävlar;)

Kärlek alltså. Det värsta rävspelet som någonsin uppfunnits. Jag har aldrig förstått mig på kärlek tror jag, mest har jag väl känt lust men aldrig kärlek. Inte på sista året i alla fall. Sen när jag väl blev kär, trots murar och trots att jag hållt honom så långt bort från mitt hjärta som jag kunde, så blir jag bara besviken. Är det här allt? Finns det verkligen inte mer? Det är därför jag kom på det urbra ordet bortskämdhet. För att alla ska förstå, inklusive mig själv så kommer jag nu analysera sönder typ alla förhållanden till män jag någonsin haft.

Vi börjar väl med Pappa, allt började ju där ändå. Pappa skämde bort mig på så sätt att när han väl var hemma och inte jobbade så var allting alltid roligt. Då åkte vi till stugan, fiskade, åkte bil, körde skoter, lekte med fyrhjulingen och byggde snökojjor. Mamma var den tråkiga för med henne var allting "vardag", men när pappa väl var hemma skulle allting vara roligt. Sen var han duktig att ge en pengar för att ha roligt när han inte var hemma.

Pappa skämde alltså bort mig med känslan av att allting alltid var bra.

A. Jag skriver inte ut hela namnet för att jag inte vill svartmåla någon, många vet säkert ändå namnet men det får vara. Mitt första förhållande. 7 år äldre kille med stenrik pappa. Kan ni gissa om jag blev bortskämd? Diorsmink, dyra märkeskläder, roliga resor, hotellnätter, nya skotrar osv osv. Sen att han var skadad i skallen spelade ju ingen roll. Mina blåmärken läkte ju och man kunde ju på måndag morgon skylla allt på en trapp eller så när man kom till skolan blåslagen. Det spelade ju ingen roll, man var ju coolast ändå för man hade en foxtröja.

A. skämde bort mig på det sättet som är mest uppenbart - pengar.

S. Han är det längsta förhållande jag någonsin haft. Ibland är det svårt att förstå varför vi skiljdes, ibland kommer jag inte på det själv ens. Jag var alltid prio nr 1, jag fick alltid min vilja igenom. Och vad jag än gjorde så älskade han mig gränslöst ändå. Jag behövde aldrig fundera vad han kände, man tittade bara honom i ögonen och då blev jag helt säker att jag var den enda. Men jag ville kämpa, ibland är det svårt att förstå. Helst just nu, men allt var bara för lätt. Men han skämde bort mig så otroligt.

S. skämde bort mig med på tok för mycket kärlek.

Men då kommer vi nu till problemet, det där är alltså männen som alla tagit en stor bit av mitt hjärta. Finns andra också som har en plats men dessa tre har tagit störst bitar. Men nu finns det ju en till som tagit en stor del av mitt hjärta, F, och kanske är det mig det är fel på som vill bli bortskämd. Kanske han bara är helt normal men jag är van så mycket mer?

Eller så är det så att en dröm gick i kras. Den typen av man jag verkligen verkligen har sökt och velat ha visade sig inte passa mig.

Eller så är det så att jag bara överreagerar just nu för att jag i övrigt känner mig liten, patetisk, världelös och inte har något bättre för mig..

Tiden får väl utvisa det..