Idag ska jag skriva av mig om kärlek. Eller ja, förhållanden. Ur ett objektivt synfält alltså.

Är det så att ungefär 75% av alla förhållanden går ut på att människor bara är rädda att vara ensamma? Jag har tänkt på det jävulskt mycket sista tiden. Människor verkar vara så sjukt rädda för att vara själv så det finns inte. Fast jag känner igen mig, alla mina 3 seriösa förhållanden har jag avslutat (vad det beror på går vi inte ens in på).  Men varje gång har jag tvivlat och tvekat och gått tillbaka flera gånger bara för att. Egentligen vet jag inte ens varför man går tillbaka till någon man tydligen inte älskar nog mycket för att dela sitt liv med. Men det är den här skrämmande känslan att vara ensam. Man blir ju totalt ensam när man inte lever ihop med någon, känns det som. Från början, men det går ju över. Fast jag har alltid hållt det jag sagt, när det är över så är det helt över också. Är det bara jag som inte klarar av det falskspel som kärlek innebär? Det enda förhållandena i mina kompiskretsar verkar gå ut på är att i det dolda hata varandra. Varför ska man då överhuvudtaget vara tillsammans med någon? Om jag är tillsammans med någon så ska jag också vara hals över huvud förälskad. Och den förälskelsen ska sen gå över till att avguda personen och vilja leva med den, ge allt jag har för att den ska få ett bra liv. Går det att hitta kärlek som inte i hemlighet avskyr vissa delar av en?