Hela min dag har gått åt till att för mig själv ligga i ett embalageställ på jobbet, ha på rockklassiker i öronen och försöka glömma världen utanför. Lättare sagt än gjort när det plingar sms hela tiden och kollegorna är bråk/kram sugna hela tiden...

Men i övrigt har dagen gått ut på att trösta alla. Männen i mitt liv i alla fall. Och en kollega som jag inte förstår hur jag kunde få på mitt ansvar helt plötsligt.. Har kännt mig alldeless tom på slutet, orkar jag bry mig i andra människor när jag har allting som händer i min värld?

Dagligen oroar jag mig som satan för Stefans cancer, det är som ett mörkt moln på himmlen. Tidvis funderar jag på min familj, på slutet har det känns mer och mer som att jag inte tillhör familjen längre. Det händer så mycket i deras värld men jag vet ju som ingenting. Sen tänker jag ju på min älskade lilla vän, som fick hela sin värld raserad när hans storebror mitt i allt trillade av pinn men som bara sårar mig trots mina försök att trösta. Sen tänker jag på Smele som har såna problem med kärleken bara för att han är så förbannat översnäll jämt.

Men vars på listan hamnar jag själv? Den mesta av min tid går åt till att handla om andra. Jag tänker aldrig på hur jag själv mår längre, ibland stannar jag till och tänker på det men då gör det så ont så jag bestämmer mig för att lösa alla andras problem istället.

Det finns som inte längre någon Smulantid, fast så har det varit ett bra tag nu. Förut kopplade jag av i badkaret, men nu har jag inte ro nog i själen att alls ligga där. Jag brukade koppla av i stallet och rensa skallen helt där, men nu när jag är där tänker jag praktiskt eller så flyger tankarna iväg till Bumbi. Och mina älskade strandpromenader i Holmsund är bara fyllda av någon sorts panik-ångest-fet-och-äcklig-gå-mer känsla.

Jag kom på det idag, när jag pratade med Mamma. Då sa hon "du bara tröstar alla och tar hand om alla jämt, men vem tröstar lilla Smulan då?" Ja, vem tröstar egentligen Smulan, när smulan vägrar erkänna vad som händer i hennes huvud just nu?