Jag har tänkt mycket på sorgarbete och förluster senaste tiden.

Självklart har det rivit upp en del sår i mitt hjärta men dom är rätt bra läkta vid det här laget så det är inte så tungt ändå. Men jag har kommit på en sak, en rätt viktig sak som jag i min frustration har glömt. Alla reagerar olika. Ingen människas sorg är likadan. Inte ens mina egna sorger har varit likadana. Jag har ju haft flera olika sorger, alla lika tunga grejer men jag har reagerat olika varje gång. Som när Bumbi dog, då blev det bara panik. Allting var panik, jag kunde inte andas och trodde på fullt allvar jag skulle dö tidvis när jag fick mina attacker. Sen mitt i allt gick det över på några sekunder och allt blev praktiskt tänkade. Hur jag skulle lösa allt och fixa med alla saker och så. Men när allt var fixat så blev det en ordentlig sorg. Grät i flera dagar men sen var det bra. När Danne dog var det samma panik men den gick inte över. Det fanns inget att fixa och jag fick inte överaktivera mig för att glömma det. Danne är nog den sorg som fortfarande tar hårdast på mig, för jag fick aldrig tid att sörja det då. Men framför allt så fanns det ingen där som tog hand om mig, som visste hur det kändes. När lilltösen dog var det samma sak som med Danne när det egentligen borde varit som när Bumbi dog. Jag ville inte berätta åt folk, jag ville inte att någon skulle veta, ville inte att någon skulle göra någonting. Jag berättade det i pannrummet åt mamma och smällde sedan igen dörren för att göra en rivstart från gården.

Så just nu är min frustration över, min älskade vän får reagera som han vill. Jag ska finnas där tills sista tåren runnit ner för kinden. Oavsett vad som händer eller hur elak han blir så ska jag fan vara där. Han ska inte få sörja sin bror som jag sörje min Danne.