Nu kommer det bli ett totaldeppigt inlägg, jag är helt slut i skallen. Jag har funderat och gråtit så mycket sista tiden så det finns inte.

Men mest är jag frustrerad som fan, hur hanterar man en sorg som inte är sin egen?

Så här ligger det till, en person som står mig hemskt nära och som jag älskar helt fruktansvärt mycket sitter just nu på sjukhuset och är antagligen helt otröstlig. Han brorsa har varit hjärtsjuk länge, i lördags så fick han en hjärtinfarkt och på söndag förklarades han hjärndöd. Idag har dom slagit av maskinerna. Men vad ska jag göra? Jag känner mig så utanför på nått sätt. Jag är på nått sätt van att ta den stora smällen, jag har aldrig sett någon sörja annat än när jag själv varit riktigt ledsen. Men personen i frågas brorsa kände jag inte så jag kan inte sörja honom. Men jag hade velat lägga händerna på min vän och bara ta bort all hans smärta. Det gör så ont i mig när jag inte kan göra något, helt maktlös.

Mamma säger att jag bara ska hålla mig undan och finnas till ifall det behövs men jag vill som bara hjälpa. Jag vill vara där, jag vill kunna ta bort smärtan eller vad som helst. Så sjukt äckligt jävla frustrerande så det finns inte. Jag vet inte hur mycket jag har gråtit igår och idag, mest av frustration men ändå. Eller det kanske är det här som kallas medlidande. Jag mår dåligt för att han mår dåligt, fast så har det alltid varit. Han har så stor del av mitt hjärta så det går inte att förklara.

Är det jag som drar olycka över allt?

Min dotter dog, min aldra bästa vän, min Daniel, farmor, mormor, farfar. Och till råga på allt har en av mina bästa vänner genom alla tider cancer. Hur stor sannolikhet är det?

Varför kan inte mitt hjärta bara få vara helt för en stund? Saker händer alltid just när det börjar läka.