Hela min dag har gått åt till att för mig själv ligga i ett embalageställ på jobbet, ha på rockklassiker i öronen och försöka glömma världen utanför. Lättare sagt än gjort när det plingar sms hela tiden och kollegorna är bråk/kram sugna hela tiden...

Men i övrigt har dagen gått ut på att trösta alla. Männen i mitt liv i alla fall. Och en kollega som jag inte förstår hur jag kunde få på mitt ansvar helt plötsligt.. Har kännt mig alldeless tom på slutet, orkar jag bry mig i andra människor när jag har allting som händer i min värld?

Dagligen oroar jag mig som satan för Stefans cancer, det är som ett mörkt moln på himmlen. Tidvis funderar jag på min familj, på slutet har det känns mer och mer som att jag inte tillhör familjen längre. Det händer så mycket i deras värld men jag vet ju som ingenting. Sen tänker jag ju på min älskade lilla vän, som fick hela sin värld raserad när hans storebror mitt i allt trillade av pinn men som bara sårar mig trots mina försök att trösta. Sen tänker jag på Smele som har såna problem med kärleken bara för att han är så förbannat översnäll jämt.

Men vars på listan hamnar jag själv? Den mesta av min tid går åt till att handla om andra. Jag tänker aldrig på hur jag själv mår längre, ibland stannar jag till och tänker på det men då gör det så ont så jag bestämmer mig för att lösa alla andras problem istället.

Det finns som inte längre någon Smulantid, fast så har det varit ett bra tag nu. Förut kopplade jag av i badkaret, men nu har jag inte ro nog i själen att alls ligga där. Jag brukade koppla av i stallet och rensa skallen helt där, men nu när jag är där tänker jag praktiskt eller så flyger tankarna iväg till Bumbi. Och mina älskade strandpromenader i Holmsund är bara fyllda av någon sorts panik-ångest-fet-och-äcklig-gå-mer känsla.

Jag kom på det idag, när jag pratade med Mamma. Då sa hon "du bara tröstar alla och tar hand om alla jämt, men vem tröstar lilla Smulan då?" Ja, vem tröstar egentligen Smulan, när smulan vägrar erkänna vad som händer i hennes huvud just nu?

Jag har tänkt mycket på sorgarbete och förluster senaste tiden.

Självklart har det rivit upp en del sår i mitt hjärta men dom är rätt bra läkta vid det här laget så det är inte så tungt ändå. Men jag har kommit på en sak, en rätt viktig sak som jag i min frustration har glömt. Alla reagerar olika. Ingen människas sorg är likadan. Inte ens mina egna sorger har varit likadana. Jag har ju haft flera olika sorger, alla lika tunga grejer men jag har reagerat olika varje gång. Som när Bumbi dog, då blev det bara panik. Allting var panik, jag kunde inte andas och trodde på fullt allvar jag skulle dö tidvis när jag fick mina attacker. Sen mitt i allt gick det över på några sekunder och allt blev praktiskt tänkade. Hur jag skulle lösa allt och fixa med alla saker och så. Men när allt var fixat så blev det en ordentlig sorg. Grät i flera dagar men sen var det bra. När Danne dog var det samma panik men den gick inte över. Det fanns inget att fixa och jag fick inte överaktivera mig för att glömma det. Danne är nog den sorg som fortfarande tar hårdast på mig, för jag fick aldrig tid att sörja det då. Men framför allt så fanns det ingen där som tog hand om mig, som visste hur det kändes. När lilltösen dog var det samma sak som med Danne när det egentligen borde varit som när Bumbi dog. Jag ville inte berätta åt folk, jag ville inte att någon skulle veta, ville inte att någon skulle göra någonting. Jag berättade det i pannrummet åt mamma och smällde sedan igen dörren för att göra en rivstart från gården.

Så just nu är min frustration över, min älskade vän får reagera som han vill. Jag ska finnas där tills sista tåren runnit ner för kinden. Oavsett vad som händer eller hur elak han blir så ska jag fan vara där. Han ska inte få sörja sin bror som jag sörje min Danne.

Nu kommer det bli ett totaldeppigt inlägg, jag är helt slut i skallen. Jag har funderat och gråtit så mycket sista tiden så det finns inte.

Men mest är jag frustrerad som fan, hur hanterar man en sorg som inte är sin egen?

Så här ligger det till, en person som står mig hemskt nära och som jag älskar helt fruktansvärt mycket sitter just nu på sjukhuset och är antagligen helt otröstlig. Han brorsa har varit hjärtsjuk länge, i lördags så fick han en hjärtinfarkt och på söndag förklarades han hjärndöd. Idag har dom slagit av maskinerna. Men vad ska jag göra? Jag känner mig så utanför på nått sätt. Jag är på nått sätt van att ta den stora smällen, jag har aldrig sett någon sörja annat än när jag själv varit riktigt ledsen. Men personen i frågas brorsa kände jag inte så jag kan inte sörja honom. Men jag hade velat lägga händerna på min vän och bara ta bort all hans smärta. Det gör så ont i mig när jag inte kan göra något, helt maktlös.

Mamma säger att jag bara ska hålla mig undan och finnas till ifall det behövs men jag vill som bara hjälpa. Jag vill vara där, jag vill kunna ta bort smärtan eller vad som helst. Så sjukt äckligt jävla frustrerande så det finns inte. Jag vet inte hur mycket jag har gråtit igår och idag, mest av frustration men ändå. Eller det kanske är det här som kallas medlidande. Jag mår dåligt för att han mår dåligt, fast så har det alltid varit. Han har så stor del av mitt hjärta så det går inte att förklara.

Är det jag som drar olycka över allt?

Min dotter dog, min aldra bästa vän, min Daniel, farmor, mormor, farfar. Och till råga på allt har en av mina bästa vänner genom alla tider cancer. Hur stor sannolikhet är det?

Varför kan inte mitt hjärta bara få vara helt för en stund? Saker händer alltid just när det börjar läka.

 Fick en "personbeskrivning" av Hagemalm igår... Stämmer skrämmande väl..

"You are a person of great enthusiasm - easily excited by many things. Unsatisfied by the ordinary, you are reaching for an epic, extraordinary life. You want the best. The best life. The best love. The best reputation.

You posses a sharp and keen intellect. Your mind is your primary weapon. Strong willed, nothing can keep you down. Your energy can break down any wall. You're an instantly passionate person - and this passion gives you an intoxicating power over others. At your worst, you are a narcissist. Full of yourself and even proud of your faults. Stubborn and opinionated, you know what you think is right. End of discussion. A bit of a misanthrope, you often see others as weak, ignorant, and inferior"

Alltså, jag har hamnat i superdeppläge just nu. Allt kändes så bra att vara tillbaka i Umeå vars jag hör hemma men idag så insåg jag att alla mina vänner har ett annat liv. Dom hemma i Gällivare är alltid bara hemma när man vill hitta på nått..

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle skriva några rader om min bästa vän, mest för att jag satt och skröt om honom nyss. Efter allt helvete så ställer han alltid upp, finns alltid där när jag vill prata och jag behandlar han alltid som skit. Fast jag tror han älskar mig ändå, trots att jag blev kallas bitch i lördags.. Blev bara lite sentimental när han sa idag att han tyckte synd om mig som satt hemma ensam..

Och så några rader om något helt annat.

Jag hatar att en viss bekant sen tidigare tog bort min trygghet igen, alltså jag känner mig trygg trots att han är ute ur fängelset och allt men när polisen ringer på morgonen och frågar om man känner sig trygg så blir man otrygg bara för det. Åh va jag hatar honom, kan inte bara skydda mig? Jag vill inte vara ensam just nu, jag hatar ensamheten..

Första inlägget det här året. Alltså, jag har så jävla mycket att skriva om.

Börjar väl med att skriva av mig om Gällivareresan. Hade sjukt jävla roligt överlag, mycket skoterkörning, lite festande, mycket träffande av gamla kompisar på både gott och ont men sen också ett jävulskt svek av en person jag håller av sjukt mycket.. Fast överlag var det riktigt roligt, trots kärleksbekymmer i bakhuvudet.

Finns bilder från gällivare på www.vildunge.pixbox.se

Ja, jag ska skriva av mig lite om det där med kärlek också. Den här bloggen handlar mycket om det ju.. ;)

Satt och pratade med en väldigt klok vän i lördags. Så ställde denna kloka vännen en fråga. "kan det vara så att hjärtat älskar någon trots att man inte riktigt gör det längre?" Komplicerad fråga men jag tror det är sant. Kamp med hjärta mot hjärna tror jag det är. Hjärtat älskar fortfarande men hjärnan vill inte det egentligen. Eller som min kompis menade, att hjärtat älskar någon annan men egentligen vill man gå vidare. Det tar flera år för hjärtat att läka när det blivit krossat, men hur länge tar det för hjärtat att förstå att man inte längre älskar någon?