Jaha, jag hade egentligen något att blogga om men jag kommer inte riktigt på vad det är..

Någonting grämer mig som fan men vad är det egentligen?

Känns lite tungt att sluta på Isring nu också, fick reda på i måndags att jag slutar den 22:a. Vad ska man göra nu då? Äsch, det ordnar sig alltid för mig. Helt sjukt irriterande men det gör ju det. Jag har kommit på en intressant sak om mig själv förresten. Oavsett om jag försöker eller inte så är jag en sån som tar plats. Alltså, inte rent fysiskt men psykiskt. Tydligen är jag en sån man märker när jag kommer in i ett rum. Det är rätt roligt att höra faktiskt för det är väl sån jag vill vara. Lämnar ingen oberörd tror jag.. ;)

Synd att jag sällan kan visa det i ett förhållande. Jag förstår inte riktigt varför alla mina förhållanden går åt helvete. Det är som något konstigt med det hela. Har många vänner och kommer alltid bra överens med alla möjliga olika människor men direkt det blir mer än så blir det bara knas jämt. Undra va det beror på då?

Äsch, nu skiter jag i mina analyser. Jag har tvättdag idag i alla fall. Tillbringade hela dagen i stallet igår i fin vädret men idag var det så jävulskt kallt så jag tänkte låta bli. Ska åka till jobbet nån timme i alla fall. Ska egentligen jobba Em från 14.30 till 24 men vi har fått gå hem med full betalning redan vid 8 tiden varje kväll.. :D

Snart är det dags för tatueringen i alla fall, så sjukt spänd inför det. Bara förkylningen släpper så ska hasse få lägga vantarna på min rygg.. :)

Idag ska jag skriva av mig om kärlek. Eller ja, förhållanden. Ur ett objektivt synfält alltså.

Är det så att ungefär 75% av alla förhållanden går ut på att människor bara är rädda att vara ensamma? Jag har tänkt på det jävulskt mycket sista tiden. Människor verkar vara så sjukt rädda för att vara själv så det finns inte. Fast jag känner igen mig, alla mina 3 seriösa förhållanden har jag avslutat (vad det beror på går vi inte ens in på).  Men varje gång har jag tvivlat och tvekat och gått tillbaka flera gånger bara för att. Egentligen vet jag inte ens varför man går tillbaka till någon man tydligen inte älskar nog mycket för att dela sitt liv med. Men det är den här skrämmande känslan att vara ensam. Man blir ju totalt ensam när man inte lever ihop med någon, känns det som. Från början, men det går ju över. Fast jag har alltid hållt det jag sagt, när det är över så är det helt över också. Är det bara jag som inte klarar av det falskspel som kärlek innebär? Det enda förhållandena i mina kompiskretsar verkar gå ut på är att i det dolda hata varandra. Varför ska man då överhuvudtaget vara tillsammans med någon? Om jag är tillsammans med någon så ska jag också vara hals över huvud förälskad. Och den förälskelsen ska sen gå över till att avguda personen och vilja leva med den, ge allt jag har för att den ska få ett bra liv. Går det att hitta kärlek som inte i hemlighet avskyr vissa delar av en?