Hjärtat är centrum för alla känslor va? Hur kommer det då sig att när hjärtat är trasigt, ja till och med i små partiklar, att man fortfarande kan vara ledsen?

Jag har varit på besök i Obbola idag. Flera månader sen jag var dit sist och jag förstår varför. Jag satt i bilen ungefär mitt på hållet med panikångest attacker i säkert 20 minuter och blossade innan jag ens tog mig mod att fortsätta. Det började rätt bra, stod och surrade med Ullis och Karin en bra stund innan jag gick och gjorde det jag skulle. När min bästa vän fortfarande levde tyckte jag att han och hans bror var så olika. Han var trygg men busig och brorsan var skvättig men annars rätt lugn. Men när jag väl stod där, med huvudet långt ner mot min älskades brorsas bringa så kändes det inte som någon skillnad. För några minuter var du på plats igen och tog bort alla bekymmer i världen från mitt huvud. Jag hade ju lovat mig själv att inte gråta, att inte bryta ihop. Men det gick inte. Jag förstår inte hur mycket sorg ett liv ska innehålla egentligen. Jag orkar bara inte mer, inte själv. Jag orkade allt när du fanns, jag visste att hur mycket mitt liv än körde sig i botten så kunde jag alltid komma till dig och vara trygg. Jag har ingenstans jag är trygg nu, ingen vet vad som sker i min själv. Ingen vet tankarna jag har, ingen märker när jag bara har lust att avsluta allt. Du märkte alltid det, direkt något var lite på tvären så tröstade du ju mig. Då blev det aldrig stora känslokaos för att man släppte allt lite för lite.

Men jag är riktigt tacksam ändå, hade du inte nonchalant vandrat in i mitt liv hade jag inte funnits nu. Jag hoppas att du sover i ro, att du inte ser din bästa vän när hon faller ihop utan dig.

Alltså, jag känner just nu att jag vill skriva av mig men jag vet inte riktigt om vad. Känner mig bara nere just nu. Har varit så ett antal dagar nu..

Alla mina "gamla" kollegor har idag frågat samma sak - Varför vill du så gärna jobba på plåten?. Egentligen är det en sorts täckmantel, att behöva tänka på jobbet gör att jag har mindre pyskisk kraft att analysera saker och ting. Så det tynger mig lite, att jag analyserar som fan hela tiden.

Sen tynger det mig även det här med provsvaren. Varför ska man behöva vänta flera dagar innan man vet om man är sjuk eller inte? Det är säkert inget farligt men jag blir orolig av att inte veta.

Jag har suttit och funderat idag. Undra om det var mig eller Gällivare det verkligen var fel på. Jag tror att det är jag som vuxit som människa och mognat mer för att kunna ta smällar bättre. Det var inte så på den tiden jag bodde i Gällivare. Jag var bara så skör och mådde så dåligt men berättade aldrig åt någon. Iofs så är jag nog det fortfarande, men är bättre på att dölja det.

Kanske det är så att man inte mognar och börjar kontrollera allt, det kanske bara är så att man döljer det även för sig själv..