För tredje månaden i rad gör jag nu detta.

Sov i ro, Kerstin.

Och tack för all hjälp då mitt liv har varit fruktansvärt.

Jag har ofrivilligt fått en ny hobby verkar det som. Att bråka med försäringsbolaget och vetrinären. Vetrinären skickar inte rätt papper i rätt tid och försäringsbolaget vill inte betala ut livförsäkringen. Jag hoppas verkligen aldrig att jag behöver göra om det här. Allt det här tjorvet och allt som rivs upp när man måste förklara och så driver mig bort från det jag älskar att göra. Jag älskar att vara i stallet men blir bara avskräckt från att köpa en ny häst när allt är så här. Jag hade slutat att ständigt tänka på Bumbi. Alltså, jag tänker ju på honom flera gånger per dag men inte på samma panikångestsätt. Men det har börjat komma tillbaka igen när jag måste förklara åt försäkringsbolaget att jag ville att han skulle leva. Att jag inte tog bort honom för att få några tusenlappar som kompensation för dom flera hundratusen jag lagt ner på honom genom åren. Killarna har märkt det på jobbet igår. Att något inte är som det brukar trots den lyckliga fasaden. Hur en tår som lätt döljs kommer upp i ögonvrån direkt Bumbi kommer på tal. Fast mest märker dom nog det på hur trött jag är. Att nätterna bara går åt till att drömma mardrömmar igen.