Det jag egentligen tänkte skriva om igår, utöver det som jag skrev var tvungen att behandlas några dagar innan jag kunde få fram det.

Det var en sak mamma frågade. På fredag morgon. Hon hade märkt en skillnad i mitt beetende den 1:a maj på eftermiddagen. Jag var rastlös och vandrade fram och tillbaka. Jag kommer själv inte ihåg just det. Sen gick jag ut med hunden, jag och tarrass satt på gamla brofästet och såg isblocken slussas fram via älvsfåran.  Det är ett ganska klart minne, trots allt trauma som följde. Jag tänkte på hur bra det var, allting. Att jag och Bumbi hade kommit bort, vi var inte kvar i samma gamla hjulspår. Någongång när jag var på väg tillbaka fick jag en konstig känsla i magen, slog bort det men fortsatte gå hemåt. När jag kom hem (det var nog då mamma upptäckte nått..) gick jag direkt till övervåningen och hämtade telefonen, med kläder och skor på ännu. Det var då jag såg att Malin hade ringt. Utan att ringa upp, med telefonen i handen sa jag åt mamma "jag måste ringa Malin och be dom ge så pass mycket smärtstillande så jag tar mig ner och avlivar honom". Mamma hade inte förstått någonting. Egentligen inte jag heller. Jag vill nog egentligen inte förstå heller. Men jag visste ändå, jag kände på mig att jag skulle behöva avliva honom. Andra hästmänniskor hade inte kört dom 55 milen mitt i natten ner till Umeå för att hästen bara hade kolik, som vetrinären sa. Men jag visste att jag behövde göra det. För att det var sista chansen att säga hej då.

Snacka om att jag skrämt min mamma till vanvett den sista månaden.