Ibland älskar jag mitt jobb. Ibland hatar jag det och ibland är det bara skönt att vara där. Idag har varit en sån där dag vars jag egentligen hatar jobbet men det är skönt att tvingas tänka på något annat.

Jag saknar verkligen Bumbi så mycket så att själen nästan går sönder. Igår natt när jag inte kunde sova läste jag min gamla dagbok. Från när jag var typ 14 eller så. Bara för att ni kanske ska förstå lite så tänkte jag skriva av några rader. "Jag vill verkligen inte vara här. Jag hatar det här. Jag hatar livet, önskar så att jag hade avslutat det på riktigt men jag var för svag till och med för det. Igår satt jag i badrummet, hade snott tabletter av Anders, vet inte vad det var egentligen men dom tabletterna han håller på med är farliga det vet jag. Hade en hel burk, typ 300 stycken. Jag hade alla i handen och vattenglaset på golvet. Så vände jag blicken uppåt. På handfatskanten stod nagelborsten med stora bokstäver skrivet "maddes äckliga hästfingrar". Brossan skrev dit det sen han började lukta häst. Då såg jag Bigges ögon framför mig. Min Bigge. Den vackraste av alla själar jag har sett. Jag kunde inte göra det då. För om jag tog livet av mig, vem skulle se till att han alltid fick det bästa? Vem skulle se till att han skulle få det underbaraste livet som går att frambringa för en häst som jag hade lovat honom? Jag kunde inte. Jag vill dö, men inte lämna honom. "

Då, 14 år och en väldig vilja att dö men inte lämna Bumbi.

Nu, 20 år men ingen lust att dö längre men inte heller någon lust att leva utan honom.

Egentligen är jag nog sjuk i huvudet. Det var bara en häst, men det var det enda som höll ihop mitt liv och mitt sinne att må bra.