Egentligen var det inte meningen att det skulle bli ett ledsamt inlägg idag igen, men det bara rann ur mig.

Jag skulle ju egentligen berätta om hur mysig helg jag haft i Gällivare. Med flugfiske, grillning, mercaraggande i varselkläder, kvällsjoggingturer med hundarna, fika på stan med mamma och massa sånt bara. Det här var en sån helg jag verkligen behövde nu.

Idag känns allting bättre igen. Känns som att det blir såna där svackor ibland bara. Mest när jag tänker på det. Eller när jag vaknar, drömmer en massa mardrömmar hela tiden. Ser bara framför mig hur han faller ihop och jag får panik och gråter där vid sidan av honom. Det är en bild som alltid kommer vara kvar på hornhinnan. Att se sin bästa vän, efter ens eget beslut, lägga sig ner och sluta sina ögon för gott.

Men tiden läker alla sår, det är något jag har lärt mig. Vissa saker måste man acceptera när det händer. Vissa saker kanske man inte vill acceptera men man måste. Ta det steg för steg liksom, kanske inte förtränga det heller. Känns skönt på så sätt att jag har hunnit hitta mig själv innan den här katastrofen. Jag tillåter mig själv att gråta. Det är fler människor som sett mig gråta nu än det någonsin var när till exempel Danne dog. Då stängde jag in allting, satte på locket på en kokande gryta bara. För då ansåg jag att det bara var svaga männisor som grät. Jag har insett nu att det är sånt tänkande som gör en människa svag. Såren efter Danne tog flera år att läka, men med Bumbi änns det annorlunda, allting tack vare att jag släpper ut känslorna. När man förlorar någon nära en så accepterar folk att man är ledsen, det måste jag lära mig att förstå.

Tänkte idag när jag var ute och joggade med hundarna, Bumbi är den enda som har lämnat mig som faktiskt visste hur mycket jag älskade honom. Jag sa det varje gång jag såg honom, viskade det i hans öra. Jag viskade också det hela dagen när han var sjuk. Han visste nog det, och det är en stor tröst. Att veta att man inte kunnat göra någonting annorlunda. Kanske skulle jag ha tillbringat mer tid med honom, gjort mer saker han älskade, låtit han äta allt han velat men jag gjorde så gott jag kunde för att vi båda skulle må bra. Och om det är någon som genom åren har gjort mig glad så är det han. Jag hoppas han vet det, men det tror jag han vet...