Jag hade förberett mig på det värsta idag. Hade tänkt att det skulle brista något när jag såg kadaverbilen och så. Men det gick bra. Det var en riktigt bra man som kom och hämtade honom. Förklarade vad som skulle ske och var som lugn och trygg. Jag for ganska direkt innan han skulle lasta upp på bilen. Det ville jag inte se. Däremot hade jag glömt skorna på Bumbi. Eller, det tänker man ju inte ens på en sån här gång men han skulle fixa det på plats innan han lastade.

Han måste ha världens värsta jobb alltså. Åka runt och hämta döda djur. Och prata med hyseriska hästägare som ställer dumma frågor. Men mina frågor verkade han inte ha några problem med. Iofs var jag jävligt lugn. Det är mest skönt att det är bortgjort, men även jobbigt för det är ju som annorlunda med hästar än vad det är med människor. Människor har man ju en begravningsplats för sen. Iofs behöver man nog ingen begravningsplats egentligen, jag har så mycket minnen från honom så jag kommer aldrig glömma honom. Resten av livet kommer det nog inte gå en dag utan att jag tänker på honom. 

Just nu har jag bara en sån otrolig ångest. Snart kommer dom och hämtar Bumbi. Eller iofs tror jag inte det är Bumbi som ligger där men dom ska hämta kroppen i alla fall. Förut har jag aldrig trott på liv efter döden och sånt. Jag har alltid bara trott att det blir maskmat. Men nu vill jag som tro på sånt, det ger tröst. Jag hoppas han är i Nagijala eller nått sånt. Jag tror inte han springer på klöverängar som mamma sa utan jag tror mer man hittar honom i närmsta lerpöl glatt rullandes utan minsta lilla tanke på att han blir smutsig. Pratade i alla fall igår kväll med killen som hämtar honom idag. Jag behöver inte visa någon frysmärking eller så, utan det fixar dom sen. Kändes skönt faktiskt, då får jag behålla min bild av honom och inte se kroppen som legat flera dagar.

Det som känns så konstigt är att jag har mist många personer i min tillvaro, men aldrig någon som kände mig så väl som Bumbi gjorde. Det är nog därför jag är så otröstbar.Jag sa alltid om något händer Bumbi ville inte jag leva längre, men så har det ändå inte känts sista dagarna. Det känns bara så jävla tomt. Jag är van att vara 2-3 timmar i stallet varje dag, året om i vilket väder som helst. Nu vandrar jag bara fram och tillbaka i lägenheten, lägger mig på sängen och storgråter, försöker titta tv 5 minuter och sen börjar jag tänka på allt igen och försöker ringa försäkringsbolagen och allt sånt. Det blir väl lite som terapi att fixa med allting. Ska bli skönt att städa ur alla grejer och så i stallet. Men det blir nog på fredags först, då är jag ledig och kan gråta hur länge jag vill där..