I hela mitt liv har jag aldrig gråtit så mycket som sista dagarna. Det känns som att det inte finns någonting kvar. Det jag brydde mig mest om i hela världen dog i min famn. Och jag var tvungen att ta beslutet att låta honom somna in. Han var i svåra plågor och jag vet att jag gjorde rätt men ingenting har någonsin känts så orättvist. Jag har aldrig haft sån panik som när han föll efter att han fått sprutan med avlivningsvätskan. Jag vet inte hur jag ska orka, jag har förlorat den enda jag någonsin älskat med hela mitt hjärta.