Nu kommer det komma ett helt till inlägg som bara handlar om Bumbi. Mest för att jag ständigt tänker på honom. Han med sin onda framfot men som ändå bara är glad och busig. Igår gick det faktiskt bra ändå. Han fick ha sin lilla toffel på sig och har han ork nog att busa så kan han faktiskt göra lite dressyrövningar också tyckte matte.

Det är nog ingen som förstår det där med mig och Bumbi. Alla säger "det är ju bara en häst" eller "nog kommer du bara skaffa en ny sen". Men det är så mycket mer. Han vet alla mina hemligheter. Han kanske inte förstår men han förstår när jag är ledsen. Och det är egentligen allt som behövs. Jag tror inte det går att räkna gångerna jag suttit i hans box eller hage och tårarna runnit och han kommit och torkat upp dom. Det gör ont i själen när jag inser att han börjar bli gammal. Att han inte kommer vara med mig resten av livet.

Det hela beror nog på att jag aldrig förstått mig på människor. Människor sviker, bedrar, ljuger och sårar. Det gör inte djur.

Ibland när jag sitter i stallet och funderar så brukar jag tänka på var vi hade varit idag om vi inte haft varandra. Bumbin hade nog haft ett avslaget framben och slaktad för länge sedan. Jag hade nog varit kvar i gamla vanor. Hade aldrig lärt mig att ta ansvar och bara glidit runt.

På sätt och vis läker han ju såren efter lill-tösen också. Jag har ju någon att ta hand om nu, någon att sätta min tid åt.

Nå ja, tids nog kommer det nog en ny lill-tös. En som förhoppningvis hinner växa upp med Bumbin och inse vilka fantasiska djur som där hästarna är.