Jag blir som sjukt road när jag läser min gamla blogg. Jag är nog egentligen en ganska känslosam människa. Jag har lätt att bli kär i alla fall. Tänkte bara appropå det där med hela "nyårs-festar-historien" i gällivare. Åh gud vilken tur att det inte blev nått där. Vilket trauma det hade blivit.

Egentligen är jag lite less att vara singel men samtidigt orkar jag inte ödsla energin på idioter. Saknar att ha någon som bryr sig om mig. Som vill höra hur min dag varit och som kan tänka sig att kramas till långt in på natten. Någon att köpa hus ihop med. Och det viktigaste, skaffa barn med. Någon som får mig att känna mig trygg. Resten är inte så viktigt. Tänker bara tillbaka på mitt första x. Han behandlade mig som skit och jag vantrivdes med livet tack vare han men jag stannade. Dels för att jag var rädd men också för att han var snygg, rik och mäktig. Det är inte viktigt längre. Jag vet inte hur drömmannen ser ut eller vem han är, men utseende och pengar ligger längst ner på listan nu för tiden.