Åh, just nu har jag en gruvlig ångest. Ska vara hos käkkirugen före fan imorgon. Jag vill verkligen inte, räknas inte det?

Kommer säkert åka på att ha stygn igen i en vecka. Men han sa lite lugnande på telefon att det oftast känns bättre andra gången man behöver göra det. Jag kände mig inte lugnare för det.

Ni kan inte ana hur jävla tungt det är för mig med hela den här processen. För det första har jag panik direkt jag ens tänker på en tandläkare. Ännu värre blir det när man vet att fanskapet är en käkkirurg. Andra saken är att det river upp många gamla sår. Helst då sist jag var dit, när jag sen bara fick äta flytande föda. Som på beställning kom tankarna på anorexia tillbaka. Satt en hel vecka och kollade pro ana sidor, åt ingenting och mitt i allt kände jag mig så jävla duktig. Samma tankar som jag levt med så länge kom tillbaka. Men det gick bra. Jag orkade övervinna det slaget och jag ska övervinna det här. Det är såna här gånger man saknar sambo lite faktiskt, någon som håller koll. Ibland behöver jag nog höra att det jag själv gör är fel för att inse det. Men, ensam är stark. Visst är det så?