Just nu är jag bara arg. Eller kanske inte arg, mest besviken. På mamma och pappa. Båda två har ringt idag, första gången efter dödsbeskedet. Ingen av dom jävlarna har alls frågat hur jag mår eller vad jag känner eller nått. Dom har surrat om väder och vind och sundsvallsresan. Jag blir så jävla less bara. Dom tror att allt blir bättre om man inte pratar om jobbiga saker. Samma sak när Daniel dog, ingen pratade alls med mig. Jo, förresten. Kuratorn på skolan pratade väl eftersom dom fick reda på det av någon. Men nu har jag ju mina vänner som stödjer mig i vått och torrt. Jag ångrar just nu att jag tog själv på mig hela sorgen när lilltösen dog. Det var det värsta som hänt mig i mitt vuxna liv. Det finns ingenting som går att förklara, man tänker bara inte. Dagarna just efter gick åt till att ligga med huvudet tryckt mot en kudde, gråta tills man inte fick luft längre och skuldbelägga sig själv. Nu är det ju ändå annorlunda. Efter att jag gråtit lite finns det alltid någon man kan ringa som ställer upp och umgås lite. Det är en trygghet. Även om man en sån här gång saknar som fan att ha en sambo. Bara att veta att någon finns nära i fall att man vill gråta mot någons axel.

Nej, nu är det dags att släppa det här.

Nu ska jag göra ett seriöst försök att inte skriva ett alltför deppigt inlägg. Blir svårt med den gångna veckan att ens se något positivt men samtidigt så går ju livet vidare.

Det blev inte att jobba idag, tänkt ju det men stefan ringde imorse och frågade om det verkligen var en bra idé. Han förstod om jag ville jobba för att tänka på annat men samtidigt tyckte han det var bättre att ta det lugnt.  Det var väl inte den största kanonidén jag har kommit på i mitt liv men det hade varit skönt att jobba bort det. Men samtidigt en dum idé då jag inte hade sovit på 24 timmar när han ringde.

Så trots allt som hänt blir det sundsvallsresa i helgen. Jag tror inte farmor skulle ha något emot det, hade hon kunnat skulle hon nog uppmuntrat mig att åka. Med tanke på hur min familj sen hanterar sorg så är det lika att inte åka upp dit utan omge sig med vänner som älskar en.

Igår, mitt under en gråtperiod, fick jag höra en sak som fick mig att tänka till. Min bästa vän (ja, det finns faktiskt en person som vet allt om mig) sa "även om du är mitt i värsta sorgearbetet så har du prestationsångest. Det är fan inte normalt att ha prestationsångest över hur ledsen man är eller inte är". Så inatt tänkte jag om lite. Jag är egentligen inte så ledsen över att farmor dog. Jag tror det kom mer som en befrielse. Hon har varit så dålig, så länge. Det var väl bara dags för henne att gå vidare. Det finns förluster i mitt liv som har gjort mer ont. Tyvärr måste jag väl säga. Jag tror att det blev bäst så här. Hon fick en fin sista jul tillsammans med alla oss och somnade in lugnt med pappa vid sin sida. Även om hon inte visste vem han var så visste hon nog ändå att han älskade henne.

Ändå känner jag mig rätt lyckligt lottad den här gången. Hade personer som betyder väldigt mycket runt mig när jag fick veta det. Det var som ingen som inte brydde sig. Fick kramar och fick vara lite ledsen. Så som det ska vara alltså. Inte så som det alltid tidigare har varit när någon dött. Att känslorna ska tryckas undan. Inte för att nu visa agg mot min egna familj, men sorgearbete är något som inte är bra där. Man måste få vara ledsen, det är bara så. Livet går vidare ändå, och den här gången utan farmor.

Vila i frid farmor.

2008-01-31