Idag kommer det bli ett rätt djupt inlägg har jag förstått redan nu. Är så där sjukt övertrött egentligen. Allt började i söndags när jag inte sov någonting men jobbade ändå förmiddagsskift på måndag och sen sov jag "normala nätter" hela veckan. Sen i torsdags skulle jag och en kompis gå på stan, jag var så sjukt övertrött så jag vet inte vad. Men när jag kom hem kunde jag likförbannat inte somna. Så jag satt vaken och kanske var bra ändå. Började småprata med Freddan på sms och sen disskuterade vi ut en hel del problem. Men mycke sömn blev det inte den natten heller.. Fan, han tar all min nattsömn. Jävla sömntjuv är vad han är..

Men det var egentligen det jag skulle komma in på för ämne. Har en kompis också som har, ja nästan liknande problem med sin fru. Hur lätt är det att ta tillbaka någon som har sårat en? Jag har svårt för det i alla fall, alla kort är egentligen inte på bordet för en del av mitt hjärta är så där otroligt trasigt och direkt jag tar fram det så blir jag bara sjukt besviken på mig själv som ens pratar med honom. Men en annan del älskar honom, en stor del. Det är som jag sa, det hade varit bättre om han inte hade hört av sig på ett tag. Då hade jag nog inte haft problem med att välja bort honom. Så hjärta mot hjärna, ständiga kampen för min del. På sätt och vis känns det ju bra att prata igen, även om vi inte hunnit träffas än sen storbråket. Jag känner mig väldigt kluven. Till hans fördel är väl att vi har haft sjukt mycket roligt ihop och väldigt mycket mys som fortfarande sitter kvar på hornhinnan. Till hans nackdel är väl att han var den som sa att han skulle laga mitt hjärta strax innan han krossade det totalt. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände, på lördagen alltså. När vi rök ihop. Jag har bestämt mig för att sluta dricka sprit ett tag nu i alla fall. Spriten förstör bara mitt liv, jag mår bättre nykter. Även om det är ensamt att sitta hemma framför datorn på en fredagkväll så väljer jag hellre det än att förstöra allting hela tiden.. Åh, jag känner mig faktiskt gammal.

Varför kan inte jag bara hitta en snäll, busig, trevlig kille som vill ha hus, barn och hela tjosan hejsan typ inom några år? Är det mig det är fel på? Ibland när jag pratar med Ellan så tror jag fan det, alla andra i min ålder glassar runt. Bor i hyreslägenheter och gör slut och tar tillbaka pojkar och sånt som andra byter underkläder. Jag vill inte det. Hela mitt liv har jag strulat, bråkat, sårat människor och allmänt levt rövare. Jag har trivs bra med det och vill aldrig ha det ogjort för det har lärt mig mycket. Men nu vill jag bara hitta hem. Mitt hem. En plats där småsmulor faktiskt får bara vara.