Åh, just nu är ingen bra tid för Smulan. Har varit "sjuk" idag och sen körde det ihop sig på jobbet. Eller iofs kanske det hörde ihop. Kände mig inte alls på humör. Hoppas det blir bättre imorgon.

Fan va skönt det känns i nya lyan. Komma vidare på nått sätt. Inte för att allt har varit dåligt tidigare men jag har känt mig så fången.

Det är konstigt, jag känner mig plötsligt lite ensam. Ibland kommer det smygande. Som nu när jag känner mig dålig, det är liksom ingen som tar hand om mig. Självklart klarar jag mig själv bra, men man saknar ibland någon som finns i närheten när man vaknar av mardrömmar och så. Så saknar jag mamma, som alltid när jag blir dålig. Som tvingar mig att äta och kör med mig lite. Samma sak som med Ellan. Saknar henne också. Det är nått med mig och Ellan alltså. Även om vi sällan drar jämt, eller kritiserar varandra för val här i livet så håller vi alltid ihop. Tids nog blir vi vänner igen. Vi har som lärt oss att inte hata varandra trots att vi hatar varandras val. Frågan är om hon räddade livet på mig eller inte. Jag tror det. Någonstans gick det in vad hon sa. När han slog mig halvt medvetslös och jag vägrade lyssna så gick det in ändå. Tänk vad tiden har gått sen dess. Jag lämnade honom. Jag kan inte förstå det än idag. Jag hade ju min illusion om att jag var lycklig, jag ville ju vara det..

Iofs vill jag väl vara lycklig nu också. Men den här gången vill jag vara lycklig med mig själv. Innan det blandas in någon annan. Men jag är nog på god väg.