Det var inte mig det var fel på. Det är fan Gällivare det är fel på.

Direkt man kommer upp hit känner man lappsjukeångesten komma smygandes. Nej, det är bara att åka hem och inte längta till norrland mer..

Idag har jag en analys. Igen.

Hur mycket kan ett litet misstag egenligen förstöra? Tydligen början på en vänskap, en väldigt gammal och välbeprövad vänskap, ett ypperligt dejtingtillfälle och ett rykte. Iofs bryr jag mig inte i något av det så det jättemycket förutom själva dejtingtillfället.

Jag är inte desperat, snarare kinkig som satan. Men jag vill inte vara singel ändå, det är tråkigt ju. Jag har börjat känna en riktig lust att laga matlådor åt två och tillbringa söndagarna i soffan framför tvn utan minsta lilla fundering på att dagen hade kunnat användas till något vettigt..

Nå ja, jag är positivt laddad inför veckan. Jag tror den kommer bjuda på goda nyheter för min del. Jag känner på mig det bara, can't wait... :)

Åh, fjärilskrig i magen...

Jag vill inte åka hem till Gällivare i helgen, jag har vettigare saker att göra här nere i umeå.

Åh, någon som tror att det blir bättre av att hoppa runt i en ring?

Hjärtat är centrum för alla känslor va? Hur kommer det då sig att när hjärtat är trasigt, ja till och med i små partiklar, att man fortfarande kan vara ledsen?

Jag har varit på besök i Obbola idag. Flera månader sen jag var dit sist och jag förstår varför. Jag satt i bilen ungefär mitt på hållet med panikångest attacker i säkert 20 minuter och blossade innan jag ens tog mig mod att fortsätta. Det började rätt bra, stod och surrade med Ullis och Karin en bra stund innan jag gick och gjorde det jag skulle. När min bästa vän fortfarande levde tyckte jag att han och hans bror var så olika. Han var trygg men busig och brorsan var skvättig men annars rätt lugn. Men när jag väl stod där, med huvudet långt ner mot min älskades brorsas bringa så kändes det inte som någon skillnad. För några minuter var du på plats igen och tog bort alla bekymmer i världen från mitt huvud. Jag hade ju lovat mig själv att inte gråta, att inte bryta ihop. Men det gick inte. Jag förstår inte hur mycket sorg ett liv ska innehålla egentligen. Jag orkar bara inte mer, inte själv. Jag orkade allt när du fanns, jag visste att hur mycket mitt liv än körde sig i botten så kunde jag alltid komma till dig och vara trygg. Jag har ingenstans jag är trygg nu, ingen vet vad som sker i min själv. Ingen vet tankarna jag har, ingen märker när jag bara har lust att avsluta allt. Du märkte alltid det, direkt något var lite på tvären så tröstade du ju mig. Då blev det aldrig stora känslokaos för att man släppte allt lite för lite.

Men jag är riktigt tacksam ändå, hade du inte nonchalant vandrat in i mitt liv hade jag inte funnits nu. Jag hoppas att du sover i ro, att du inte ser din bästa vän när hon faller ihop utan dig.

Alltså, jag känner just nu att jag vill skriva av mig men jag vet inte riktigt om vad. Känner mig bara nere just nu. Har varit så ett antal dagar nu..

Alla mina "gamla" kollegor har idag frågat samma sak - Varför vill du så gärna jobba på plåten?. Egentligen är det en sorts täckmantel, att behöva tänka på jobbet gör att jag har mindre pyskisk kraft att analysera saker och ting. Så det tynger mig lite, att jag analyserar som fan hela tiden.

Sen tynger det mig även det här med provsvaren. Varför ska man behöva vänta flera dagar innan man vet om man är sjuk eller inte? Det är säkert inget farligt men jag blir orolig av att inte veta.

Jag har suttit och funderat idag. Undra om det var mig eller Gällivare det verkligen var fel på. Jag tror att det är jag som vuxit som människa och mognat mer för att kunna ta smällar bättre. Det var inte så på den tiden jag bodde i Gällivare. Jag var bara så skör och mådde så dåligt men berättade aldrig åt någon. Iofs så är jag nog det fortfarande, men är bättre på att dölja det.

Kanske det är så att man inte mognar och börjar kontrollera allt, det kanske bara är så att man döljer det även för sig själv..

Alltså, jag tror jag har hittat hem. På arbetet liksom, vad jag vill göra.

Kanske inte resten av livet, kanske inte ens om ett år men just nu.

Jag trivs borta på plåt/svets. Egentligen kan jag inte riktigt förklara varför heller men jag gör bara det. Delvis för att folk sällan stressar där och det är mindre småkonflikter mellan varandra i gruppen. Delvis kanske också för att jag inte behöver vara pedant, på seg 7an måste man ha rena handskar och pillra på med massa småplåtter hela tiden och det är inte riktigt min grej. Roligare att bråka medstora jävla plåtkonsoller och leva om så det bara sjunger om det. Lossnade en luftslang idag från en dragare, ingen vände sig ens om. Frågan är om någon ens hörde det. Man blir ju smått döv utan hörselskydd och svetsröken är ju inte hälsosam. Men jag tror att det är värt ändå att byta från ett jobb man egentligen inte är så missnöjd med till ett jobb vars man kan vara mer sig själv och göra saker man tycker om även om det är dålig ergonomi och taskig luft. Jag har ju bara prövotid än men jag tror mitt hjärta har bestämt sig vars det hör hemma.. :)

Mina lungor är just nu fyllda med svetsrök och brandrök. Vart en brand på jobbet mitt i allt idag så brandlarmet tjöt hela jävla rasten. Trevligt att sitta med hörselskydd på sig i fika rummet. Eller inte...

Jag är jävligt trött idag, eller kanske inte trött. Alltmänt less. Mesta dels på mig själv också. Ibland undrar jag hur jag själv tänker, om jag tänker ens. Ibland gör jag såna där saker som hjärnan säger åt mig att inte göra men då väljer jag att inte lyssna och sen blir det pannkaka av allt. Men mest less blir jag för att jag är så rädd. Det finns så mycket jag döljer för omvärlden som aldrig kommer ut. Men sen när jag väl öppnar mig för någon känns det direkt som att dom sviker mig trots att dom kanske inte ens reagerar. Bara för att jag redan själv har bestämt mig för att det är löjligt eller så, hur dom än reagerar så känner jag mig.. jag vet fan inte ens vad det är för känsla... sviken helt enkelt.

Jag tror jag tänker för mycket, eller känner för mycket. Jag var avstängd i mina känslor under så många år så det är väl därför det är känslokrig nu när jag bara släppa lite.

Åh, det här skulle inte bli ett sånt där komplicerat inlägg... Nå ja...

Hej.

Long time, no see..

Åh, det är så mycket som har hänt så jag vet inte vars jag ska börja eller sluta. Iofs inga världsomspännande saker men en hel del småsaker som jag gärna hade skrivit ner om jag nu hade kommit ihåg att uppdatera den här någonsin.. :P

Nytt jobb igår, fortfarande volvo men nu på plåtsidan. Vi får väl se hur länge lyckan håller i sig. *hållertummarna* Chefen gillar mig i alla fall.. ;)

Semestern har varit riktigt bra, hann allting jag ville hinna och lite till. Sthlm, rättvik, husbilssemester, fiske i gällivare, fester och självklart -sommarflingar.. Dock ingen som varit värd att behållas. Eller kanske man inte säger så men jag har i alla fall inte fallit för någon. Undra om det är hos mig det sitter? jag tror nästan det, alla har varit toppenkillar. Om man bortser från småsaker och sånt men det har jag inte kunnat. Mest för att det påminner om beteender som jag sett tidigare och blivit skrämd av. Eller så är det kanske för att jag trivs så jävla bra med att vara singel. Jag tror mest på det sistnämnda. Men nu ska jag i alla fall börja blogga igen så nu kommer det komma nya "detjanalyser".. ;)