Just nu har jag bara en sån otrolig ångest. Snart kommer dom och hämtar Bumbi. Eller iofs tror jag inte det är Bumbi som ligger där men dom ska hämta kroppen i alla fall. Förut har jag aldrig trott på liv efter döden och sånt. Jag har alltid bara trott att det blir maskmat. Men nu vill jag som tro på sånt, det ger tröst. Jag hoppas han är i Nagijala eller nått sånt. Jag tror inte han springer på klöverängar som mamma sa utan jag tror mer man hittar honom i närmsta lerpöl glatt rullandes utan minsta lilla tanke på att han blir smutsig. Pratade i alla fall igår kväll med killen som hämtar honom idag. Jag behöver inte visa någon frysmärking eller så, utan det fixar dom sen. Kändes skönt faktiskt, då får jag behålla min bild av honom och inte se kroppen som legat flera dagar.

Det som känns så konstigt är att jag har mist många personer i min tillvaro, men aldrig någon som kände mig så väl som Bumbi gjorde. Det är nog därför jag är så otröstbar.Jag sa alltid om något händer Bumbi ville inte jag leva längre, men så har det ändå inte känts sista dagarna. Det känns bara så jävla tomt. Jag är van att vara 2-3 timmar i stallet varje dag, året om i vilket väder som helst. Nu vandrar jag bara fram och tillbaka i lägenheten, lägger mig på sängen och storgråter, försöker titta tv 5 minuter och sen börjar jag tänka på allt igen och försöker ringa försäkringsbolagen och allt sånt. Det blir väl lite som terapi att fixa med allting. Ska bli skönt att städa ur alla grejer och så i stallet. Men det blir nog på fredags först, då är jag ledig och kan gråta hur länge jag vill där..

I hela mitt liv har jag aldrig gråtit så mycket som sista dagarna. Det känns som att det inte finns någonting kvar. Det jag brydde mig mest om i hela världen dog i min famn. Och jag var tvungen att ta beslutet att låta honom somna in. Han var i svåra plågor och jag vet att jag gjorde rätt men ingenting har någonsin känts så orättvist. Jag har aldrig haft sån panik som när han föll efter att han fått sprutan med avlivningsvätskan. Jag vet inte hur jag ska orka, jag har förlorat den enda jag någonsin älskat med hela mitt hjärta.

Igår klockan 18.43 stannade Bumbis hjärta medans han hade huvudet i min famn. Det var utan tvekan det värsta besutet jag varit tvungen att ta.

Jag tror aldrig tårarna kommer sluta rinna. Jag saknar honom redan. Han var mitt liv, hela mitt liv. Det känns som att det inte finns något kvar.

Sov i ro gubben. 970422 - 080502.