Just nu känner jag mig otroligt stolt över mig själv. Operationen gick bra, är fortfarande helt groggy men har fått komma hem. En gång till ska jag till käkkirurgen men sen ska dom bara bygga upp en brygga där och sen är det klart. Känns underbart skönt faktiskt. 

Åh, just nu har jag en gruvlig ångest. Ska vara hos käkkirugen före fan imorgon. Jag vill verkligen inte, räknas inte det?

Kommer säkert åka på att ha stygn igen i en vecka. Men han sa lite lugnande på telefon att det oftast känns bättre andra gången man behöver göra det. Jag kände mig inte lugnare för det.

Ni kan inte ana hur jävla tungt det är för mig med hela den här processen. För det första har jag panik direkt jag ens tänker på en tandläkare. Ännu värre blir det när man vet att fanskapet är en käkkirurg. Andra saken är att det river upp många gamla sår. Helst då sist jag var dit, när jag sen bara fick äta flytande föda. Som på beställning kom tankarna på anorexia tillbaka. Satt en hel vecka och kollade pro ana sidor, åt ingenting och mitt i allt kände jag mig så jävla duktig. Samma tankar som jag levt med så länge kom tillbaka. Men det gick bra. Jag orkade övervinna det slaget och jag ska övervinna det här. Det är såna här gånger man saknar sambo lite faktiskt, någon som håller koll. Ibland behöver jag nog höra att det jag själv gör är fel för att inse det. Men, ensam är stark. Visst är det så?

Just nu kan jag säga utan att ljuga att jag är jävligt öm i nacken. Har haft världens låsning i nacken och ner mot skuldran i flera dagar och varit riktigt jävla förlamad. Men idag på jobbet när vi fick lite lucka så kunde jag gå och knäcka till det. Det var helvetes skönt. En orgasm är ingenting i jämnförelse. Tyvärr känner jag att jag börjat stela till lite nu igen och är riktigt öm i hela det där området. Men det skulle ta några dagar innan jag är som ny igen tydligen.

Nå, lång helg i alla fall. Börjar jobba igen på måndag eftermiddag. Älskar såna här veckor när man får ta det lite lugnt ganska länge.. :D

Jag måste bara ventilera lite innan det är dags att sova..

Det är jobbigt att vara hem just nu. Många har inte reagerat över det faktum att min lilltös dog och dessa tror just nu att jag är en lycklig småbarn förälder. Det är jävligt tungt att förklara. Egentligen vill jag inte heller förklara..

Kan man vara egotrippad i ett sorgearbete?

Vadå sötnos?

Och plötsligt känns det som om påsken är över igen..

Nå ja, har varit några fartfyllda dagar. Så som jag vill ha det. Massor av bus men även lite tid att bara vara. Ni vet, sitta på skotern och bara titta ut över bergsmassiven och fundera över livet..Typ..

Jag börjar bli less på singellivet faktiskt. I alla fall på såna här storhelger.. Vill ha någon att ligga på ett renskinn framför elden och bara mysa med.. Iofs hade jag ju både Ricky och Tarrass med mig, det är ett rätt bra substitut.. Dom tycker om att kramas i alla fall.. :D

Fast påskharen kom inte med vad jag ville. Jägern hade jag själv men inte resten.. ;)

Laddat upp nya bilder på pixboxen by the way. Och nya på väg i veckan..

Hm, det här med att blogga sent på nätterna börjar bli en dålig vana..

Är sjukt trött egentligen men är som för rastlös för att sova ändå.. Har börjat läsa en sån där sjukt bra bok som jag inte vill slita mig från heller så jag krigar som med mitt inre för att ta mig i säng. Vill som inte heller lägga mig och läsa nu för att jag är trött och tror jag missar en massa små detajer då..

Ska sova så jag kan läsa imorgon. Och ta med mig boken till stugan så jag kan läsa där i helgen.. :D

Just nu har jag en klump i magen som inte vill försvinna. Förra påsken låg jag hela tiden och var överlycklig över allt bara. Jag hade mina bästa vänner nära mig och barnet i magen. Jag längtar tillbaka dit. Inte för att jag hade dom bästa vännerna i världen eller för att jag hade ett perfekt liv, men jag visste vad jag hade. Jag känner mig rätt rotlös just nu. Men ganska lycklig ändå. Med tanke på mitt förfluta så är jag väldigt nöjd över var jag är just nu i livet. Jag kommer nog alltid sakna det där med trygghet, jag gissar att sånt som händer i ens barndom inte suddas ut så lätt. Jag har egentligen aldrig känt mig trygg. Aldrig så där till hundra procent. Men en av det har nog berott på att jag inte litat på mig själv. Men det har börjat komma nu. Jag har faktiskt börjat lita på mig själv, jag känner ju det. Jag är trygg ensam liksom. Självklart saknar man ju "någon" ändå men att i grund och botten vara trygg känns bra.

Ibland känns det rätt tungt, att ingen i hela världen förstår sig på smulan.

För att komma tillbaka till klumpen i magen saken så kan jag ju förklara åt er som är nya i smulans värld att mitt under ett påskfirande var det som jag förstod att det var ett litet barn i magen. Jag försöker hela tiden säga åt mig själv att det kanske var bäst det som skedde. Att det inte var mitt fel. Det är svårt att övertyga sig själv om det men jag försöker. Det är bara svårt när jag saknar henne så att det känns som att någon bara sliter ut hjärtat på en. Snart kommer jag kunna lämna det, jag kommer alltid minnas henne och självklart alltid sakna henne men jag kommer kunna sluta få såna där ångestladdade gråtattacker.

Om jag lockar dig med en kaka, kan inte du komma och busa med mig? ;)