Varför är det så att i dom tyngsta stunderna i mitt liv är jag alltid ensam?

Idag var en väldigt rolig dag på jobbet. Vi härjade och busade som vanligt. Sen har jag haft middagsgäst hit och efter det städat i förrådet... So far so good.

Men sen fick jag ett samtal. "skyddat nummer". Jag brukar inte svara med gjorde det ändå liksom. Ni vet, magkänslan sa att jag borde svara. Först var det lite tyst och sen hörde jag en röst som bara "-är det madde?" Ja, det är de väl.. "Heeeeej, känner du igen rösten?" Självklart jag gjorde det. Var en kompis som ringde. Vi var bra vänner förut, sen gled vi isär, hon flyttade och vi gick skiljda vägar liksom. Men vi har alltid pratat. Med typ ett års mellanrum. I alla fall, för att inte få det här satans inlägget för långt så summerar vi lite.. Jag berättade att jag flyttat till umeå, att vi hade separerat. Sånt som en sån person man inte pratat med på ett år vet . Sen så kom mitt känslokaos. Det var nog illa att höra hennes röst bara. Det är ju en person jag håller fruktansvärt mycket av och inte har pratat med på evigheter. Då blir man bara av det lite känslosam. Så frågade hon "men vadå jobbar på volvo? Borde inte du vara hemma med lill-tösen ännu.. För visst var det en lilltös? " Hon skämtade ju med lilltös. Det var ju bara något jag hade känt på mig att det var. Vid det laget vi pratade sist så hade man väl ingen aning om vad det var ännu. Då kom bara tårarna. Jag fick inte fram ett ord. Lyckades efter ett tag bara få fram att jag ju har förlorat min lilltös.

Jag vet inte att hon menade något illa med frågan, men just nu värker det så satans mycket i bröstet. Jag vill ha tillbaka min lilltös.

Åh, jag är sjukt trött just nu.

Ska pallra mig iväg till stallet tänkte jag. Hade tänkt rida både Bumbi och Rhimur idag emn vi får se vad vi hittar på.

Har i alla fall lite ångest för förra månaden. Hade bränt iväg 25.000 på shopping. Men det löste jag genom att köpa två par jeans på rea. Så nu mår jag bra igen. Sen blir det mer shopping i sundsvall i helgen.

Åh va jag längtar.

Har haft en sjukt rolig dag på jobbet i alla fall. Jag trodde inte att jag skulle få lika bra arbetskamrater som jag hade på Ålö men jag kan säga att volvos pojkar är minst lika bra. Lite mer flörtande på volvo bara. Är ju så pass stort så man kan ju flörta med kollegorna utan att behöva se dom dagligen ändå..

Nå nu ska jag ta mig i kragen..

Jag har ju alltid brukat säga att mitt liv är kaos. Det stämmer faktiskt väldigt bra in. Ena dagen hit, andra dagen dit. Det är sällan lugnt mitt liv. Igår satt jag och pratade med Matte jävulskt länge. Han säger ju alltid så där massa vettigt som jag sällan brukar lyssna på. Det finns kvar i hjärnbasen men det kommer sällan till användning. Men igår sa han två saker som bara fastnade i skallen. Har tänkt på dom hela natten känns det som. Det första var "kanske inte är livet utifrån som är kaos, det kanske bara är din själ. med tanke på vars i livet du har varit och vars du är nu, kanske din själ bara inte känner igen sig". Åh vad jag skrattade åt det. Han är ju som filosofisk den där pojken. Men det kanske stämmer. Det känns inte som att jag har tappat bort min själ. Det känns inte heller som att jag tappat bort mig själv, har jävligt bra koll på vem jag är just nu. Trygg i mig själv alltså. Men känner inte igen vissa drag, det är liksom jag till 100% men inte så som jag brukade vara. Ingenting är ju som förut. Jag känner en trygghet i att vara själv. Att vara ensam liksom, det känns bara bra. Även om man saknar någon att kramas med ibland så känns det bra.

Sen sa han ju en till sak jag tänkte på hela natten , "den som lever i kaos söker lugn..ett lugn hon förmodligen inte finner..". Det är nog exakt. Fingret direkt på ömma punkten alltså som han fick ut i ord. Det är nog det som gör förvirringen. Jag känner mig lugn. Men inte nog lugn. Jag söker någonting mer i mitt liv, men jag vet fan inte vad.

Pusselbiten som jag nämnde tidigare? Ja, kanske det. Varje gång den pusselbiten hör av sig, eller jag tänker på honom saknar jag honom så. Det har varit så ett bra tag nu. Finns en människa i världen alltså, som förstår utan att jag behöver säga ett endaste ord. Som vet mina svagheter men accepterade dom direkt. Men varför är det då upplagt som så att direkt jag är med den pusselbiten slutar allt i trauma? Undrar om det inte kan vara så, nu alltså, att jag har hittat mitt lugn men söker det kaoset som jag är van vid. Om man vänder på allt liksom. Kan det verkligen bli så konstigt?

Jaa, Matte. Om du läser det här. Som jag vet att du gör, känn dig inte tvingad att skriva ett 5 sidor långt mail och lösa mitt liv. Jag kan själv! ;)

Mm, jag är trött. Mm, jag är less. Och ja, jag är hungrig. Varför i helvete har alla frågat det idag då?

Det borde väl vem som helst fatta att om jag ska jobba, fysiskt, och inte får äta och är nyopererad så kommer jag vara trött. Jag kommer vara hungrig som fan. Jag kommer även bli så slut i kroppen så jag fryser och skakar. Så fråga för i helvete inte om jag är less. Tro mig, det hade du också varit.

Åh, lyssna inte på mig. Jag är bara så trött så jag vet inte vad.

Jag skulle behöva en kram nu.

Just nu är det inte så bra för Smulan. Delvis beror det säkert på att jag är sjukt trött. Delvis på att jag äter värktabletter mer än mat. Delvis på att det har varit några tuffa månader.

Dom två första tänker jag inte ens skriva nått om men tredje punkten behöver jag skriva av mig om.

Det konstiga är att jag gör vad jag vill just nu. Men det blir som inte bra ändå. Jag trodde att allt blev bra om jag kom bort från Gällivare. Sen trodde jag att, allt som faktiskt redan var rätt bra, att det skulle bli ännu bättre om jag kom bort från Samuel. Jag har en jävla hemlängtan just nu. Det är därför jag ifrågasätter mina egna val. Egentligen vet jag att jag gjorde rätt. I båda fallen. Men jag vill som inte vara ensam. Iofs kan jag känna mig ensam trots att jag är i ett rum med tjugo personer. Det är som en del av pusslet som saknas. Jag hittade ju den pusselbiten, men den är förlorad igen. Jag hoppas att en dag kunna hitta en pusselbit som går att ersätta den gamla som tappades bort. Men mest önskar jag att den pusselbiten kom tillbaka in i mitt liv.

Åh, ni skulle bara veta hur hungrig jag är. Jag kommer hinna dö innan jag får äta igen. Som gammal bulimiker borde jag ju klara det här galant men samtidigt när det var som värst då så jobbade jag ju inte fysiskt..

Nå jag ska klara det här. Det har jag gett mig fan på. Sen går man ju säkert ner några kilon på köpet också så det kan ju vara positivt. Just nu planerar jag mest inför påsken. Ska bli skitkul att åka till stugan och köra skoter.. :D

På allmän begäran. Det här är vildunge.  

Smeknamn: Madde, Smulan, Söten.
Kön: Kvinna!
Ålder: 20
Hårfärg: Überblondie egentligen. Nu lite slingat och så...
Ögonfärg: Blåa
Längd: 175 cm
Födelsedag: 30 december
Föddes i: Gällivare
Stjärntecken: stenbock
Syskon: en underbar storebror
Föräldrar: Två stycken som trots allt lever ihop än.
Favoritfärg: svart.. eller blått..
Har under sängen: damm  
Dricker: Jo, de händer..
Favorit (alkoholbaserad) dryck: Cider, Baccardi, Vin, sprit... :D
Favorit (ej alkohol baserad) dryck: Pepsi max
Röker: har slutat, dock så feströker jag än.

Snusar: Oh ja.
Partajjar helst med: Gällivareligisterna.
Antal kuddar: 4
Sängbredd: Just nu 90, men om två veckor blir det i alla fall en 140.. :)
Lyssnar på: Det mesta. Men helst vrålet från Bmw 6an.. :)
Favorit TV-program: Simpsons
Favoritmat: Kinamat, pizza, kycklingsallad, pappas älggryta...
Favoritglass: Choklad.
Favoritdoft: Midnight poison från Dior.
Favoritstad: Umeå :) 
Skostorlek: 37-38..
Husdjur: Fiskar och två hästar. Fast det är ju inte riktigt husdjur men...
Antal fingrar: 10.  än så länge.... 
Humor: Sjuk.. Under bältet oftast...